"Tro är inte bevisbart vetande" är rubriken på en debattartikel i Dagen, publicerad igår. I den uttrycks ett par saker jag kort vill kommentera.
(Artikeln är en replik på Stefan Gustavssons utmärkta replik på den igår publicerade artikelns författares ursprungliga debattartikel. Läs gärna båda dessa, även om det inte är nödvändigt för att förstå mina kommentarer.)
Författarna skriver:
Vi argumenterar omkring förhållningssätt till kristen tro där just den apologetiska hållningen att försvara tron bär på uppenbar inneboende problematik. Det vi vill sätta ord på när det gäller just apologetiken är alltså problemet i att söka logisk förklaring till något som i grunden är gudomligt, oförklarligt och grundat på tro, inte vetande.
[...]
Hur vi än försöker kommer det att krävas något annat än logiskt hållbara argument för att bära fram Jesu ärende i denna världen. En tro på något annat. Ett hopp om en annorlunda dimension i tillvaron. …
Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.
Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!
Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. …
"Jesus mor var otrogen" lyder rubriken på en insändare i Västerbottens-Kuriren signerad Ola R. En högst självklar slutsats, tänker nog många, inklusive Ola som skriver följande:
Det är ett ovedersägligt faktum att en kvinnas ägg måste befruktas av manliga spermier för att det skall kunna födas ett barn. I 2000 år har kristendomen odlat myten att Jesus mor Maria var jungfru. Det vill säga födde barn utan en mans medverkan.
Ännu i dag kan man höra präster i Svenska kyrkan prisa ”jungfru Maria” att hon födde Jesus och att Gud var fadern. För bara 100 år sedan visste man inte att jungfrufödsel för människor är fullständigt omöjligt. Men i dag vet vi. Jungfrufödsel är helt omöjligt.
Den enda slutsatsen blir alltså att Maria var otrogen med en annan man och Jesus fick växa upp med en styvpappa. [...] När ska de kristna vakna och inse att deras lära om Jesus …
Jag skrev i ett tidigare inlägg att det kristna hoppet inte är himlen (förstått som något icke-fysiskt), utan uppståndelsen (den fysiska kroppens uppståndelse). Jag nämnde då också att tanken på livet efter detta som något icke-fysiskt ofta går hand i hand med en felaktig föreställning om det mänskliga och det fysiska som någonting dåligt. Jag tänkte nu kort spinna vidare på detta.
Föreställningen om det fysiska eller mänskliga som något dåligt och himlen som den slutgiltiga befrielsen från detta är inte en kristen föreställning, utan en gnostisk. Ändå tycks den vara relativt vanlig bland kristna, vilket kan yttra sig i alltifrån en tveksam hållning gentemot njutning, till likgiltighet i miljöfrågor. (Liksom, vi ska ju ändå lämna den här världen för gott, så varför bry sig om gifter i havet?)
Att Gud blev människa i Jesus från Nasaret, det tänker jag att varenda kristen bör ha koll på. Det tillhör …
Många tycks lägga betydligt mer tid och energi på sin profilbild än på sin världsbild. Det verkar vara viktigare hur man ser ut i sociala medier än att reda ut varifrån man kommer och vart man är på väg (ytterst sett, inte geografiskt), meningen med livet, vad som är värt något, vad som är verkligt, hur man bör handla och leva sitt liv, och andra världsbildsfrågor.
Meningen med livet verkar, om än outtalat, antas bestå i att ha roligt och till varje pris undvika tristess. Vi har såklart industrialiserat hela grejen. Skulle man befinna sig för långt från de andra skärmarna, och hamnar för nära att vara ensam med sina egna tankar och det potentiella hotet från existentiella frågor, då rycker femtumsskärmen i fickan ut till undsättning.
Världsbildsinkoherens är lite av en folksjukdom. Just det är måhända ingen ny företeelse, men jag vill påstå att inkoherensen visar sig på ett …
Efter fredagens vidriga terrorattentat i Paris har vissa ledarskribenter skyndat sig att påtala att det inte finns någon koppling till religion.
Olle Lönnaeus skriver:
Ett krig pågår. Men det är inte – som mörka krafter påstår - ett krig mellan religioner eller mellan nord och syd.
Utan ett krig mellan oss som tror på demokratin och det öppna samhället – och dem som vill förgöra det.
Karin Pettersson skriver:
Och ja, det som sker nu är ett krig. Men inte mellan religioner som vissa vill få det till. Utan mellan värderingar.
Att detta påtalas bottnar naturligtvis i att man vill positionera sig själv så långt bort som möjligt från att säga att Islam tenderar att generera den här typen av händelser. Oavsett hur det ligger till när det gäller det senare så menar jag att ledarskribenternas formuleringar inte bara avslöjar deras islamofobifobi, utan också en viss …
Konceptet religion underminerar kristen tro.
Om du inte tycker att det låter konstigt så beror det antagligen på att du är bekant med klyschan om att tro på Jesus handlar om en relation och inte religion, men det är faktiskt inte den frasen jag har i åtanke.
Det inte nödvändigtvis de saker och företeelser som vi kategoriserar som religion som underminerar kristen tro (även om det kan vara så också), utan snarare föreställningen om religion som en egen sfär av saker och företeelser.
I vår kultur anses religion vara en privatsak; något som inte har med fakta och kunskap att göra, något som snarare handlar om personliga preferenser, (subjektiv) mening, tycke och smak.
Religion är med andra ord ett delområde i den subjektiva och privata sfären, medan exempelvis vetenskap placeras i den objektiva och publika sfären.
Detta synsätt, som även finns hos människor som kallar sig kristna, medför …
Hej Svenska kyrkan!
Jag har varit medlem i dig i princip hela mitt liv. Under de första 19 åren brydde jag mig inte alls om dig. Sedan hände något och jag upptäckte att hela den där "Jesusgrejen" var på riktigt - en upptäckt jag faktiskt gjorde långt utanför dina verksamheter. Konfrontationen med Jesus sparkade mitt liv i en helt ny riktning.
Ungefär samtidigt blev jag frustrerad över att du, Svenska kyrkan, inte riktigt verkade ha gjort samma upptäckt som jag. Ditt sätt att praktisera tron på Jesus framstod som lamt i förhållande till det jag, trots min då begränsade teologiska och kyrkohistoriska kunskap, kunde läsa om i Nya Testamentet.
Det verkade som att du hade reducerat att följa Jesus, något som i bibeltexterna tycktes involvera både en helt annorlunda världsbild (än den som indoktrineras in i oss av västerländsk kultur) och ett radikalt annorlunda sätt att leva livet, till …
Föregående inlägg handlade om sanningsrelativism. Följande kommer att handla om en annan form av relativism: moralisk relativism (också kallad "värderelativism"). Fullskalig sanningsrelativism implicerar moralisk relativism, men moralisk relativism förutsätter inte sanningsrelativism, vilket är mitt skäl för att diskutera denna världsbildsingrediens separat.
Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer. En person, grupp eller kultur hävdar att det är moraliskt orätt att stjäla, en annan hävdar att det är inte är moraliskt orätt att stjäla, men det finns ingen objektiv måttstock som avgör denna eller andra handlingars moraliska status.
Min uppfattning är att konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig. Det finns många som uttrycker ett bejakande av moralisk relativism, men som i praktiken agerar som om det existerar objektiva och universella moraliska värden. Exempelvis när …
Ett budskap hörs aldrig i ett vakuum. Ett budskap kan tolkas, förstås och praktiseras på väldigt olika sätt beroende på mottagarens världsbild. Det låter antagligen inte så konstigt, och många kristna nickar nog instämmande om jag säger att "folk har dålig koll på kristen tro idag" och att det innebär en utmaning för kyrkan (med 'kyrkan' avser jag Jesustroende människor oberoende av samfundstillhörighet), men jag vill påstå att utmaningarna är större än vad jag tror att de flesta tänker sig.
Utmaningen består inte i att att gemene man inte längre kan recitera bibelberättelser.
Man skulle kanske snarare kunna säga att utmaningen - om vi ska prata om berättelser - består i att berättelsen om Jesus är likställd Sagan om ringen, och att Jesus, i likhet med Frodo och Gandalf, betraktas som en påhittad litterär figur (om än till viss del baserad på en verklig, historisk person).
Att nöja sig …