Tro och tänkande

I slutet av januari 2020 satt jag på Bastard Burgers och åt lunch med en podd i öronen. Detta i sig var inget ovanligt. Jag gillar burgare och föredrar ibland (ofta?) att bejaka min introverthet genom att äta lunch med mina egna tankar och ett intressant samtal i öronen. Just denna gång lyssnade jag på Matt Fradds intervju med William Lane Craig i Pints with Aquinas.

Om någon vid denna tidpunkt hade sagt åt mig att jag drygt tre år och tio månader senare skulle bli katolik så hade jag förmodligen skrattat, men nu är jag alltså, sedan en knapp vecka, upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap.

Det har alltså hänt en del sedan jag åt den där burgaren.

Min resa har på många sätt varit av intellektuell natur, men inte enbart. Det har lika mycket varit en andlig resa. Inte i bemärkelsen att jag har bytt ut …

I föregående text om sola scriptura (härefter SS) utgick jag från följande definition:

En möjlig invändning mot min kritik mot SS, som jag bara delvis berörde, är att den historiska formuleringen av SS endast inbegriper att Skriften är den enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv idag.

Under kyrkans första tid var Skriften självklart inte den enda ofelbara auktoriteten. En bit in i kyrkans första tid utgjorde (som minst) Gamla Testamentet, enstaka epistlar och muntlig lära från apostlarna bindande - och rimligen ofelbar - auktoritet för kristet liv och kristen lära. (Kyrkomötet i Apg 15 antyder att det inte bara var apostlarna, utan även deras efterträdare, som hade bindande auktoritet, men det kan vi lämna för nu.)

Givet detta så är en …

Jag har under ganska många år omfamnat sola scriptura (skriften allena) som en närmast självklar princip, och ska jag vara helt ärlig så har jag nog inte ägnat så mycket varken tid eller energi åt att reflektera över den. Jag tror att det mestadels beror på att jag helt enkelt inte har stött på någon som har ifrågasatt sola scriptura utan att mer eller mindre ifrågasätta Bibeln helt och hållet.

De diskussioner och debatter jag har ägnat mig åt har mest handlat om den religionsfilosofiska frågan om Guds existens och om vissa teologiska respektive moraliska frågor. På sin höjd har någon i det senare fallet ifrågasatt Bibelns auktoritet gällande frågan på bordet, vilket förvisso är ett implicit ifrågasättande av sola scriptura, men ett ifrågasättande baserat på premisser som jag inte bejakar och därmed ett ifrågasättande som jag kunde avfärda utan att egentligen beröra sola scriptura.

Under förra året …

Att det är kontroversiellt att ha en avvikande uppfattning i abortfrågan är inte direkt nytt. Politiker har under valrörelsen exemplifierat detta genom att i princip tävla med varandra om vem som kan framställa sig som den som i högst utsträckning står bakom svensk abortlagstiftning, som om just svensk abortlagstiftning utgör något sorts heligt ideal som under inga omständigheter får ifrågasättas.

Minsta lilla antydan om att abort som företeelse kan vara problematisk betraktas som heresi av de som har ett närmast religiöst förhållande till “aborträtten”. Inte ens en antydan om att antalet genomförda aborter i Sverige är för många kan tolereras.

Ett relativt färskt exempel på detta dök upp när Lennart Sacrédeus (KD) inkluderade följande text på ett flygblad i samband med årets valrörelse:

Efter att i någon mening ha offentliggjort det faktum att jag har närmat mig Katolska kyrkan, både i den förra texten jag publicerade, och på andra sätt, så förväntade jag mig nog ändå fler reaktioner, frågor och/eller kommentarer än vad jag har fått. Jag vet inte vad denna tystnad beror på, men kanske är det så att min resa mot Rom inte är så kontroversiell som jag tänkte att den skulle vara? Det är i så fall en bra sak.

Det kan emellertid också vara så att det inte har framgått hur radikal (i brist på bättre ord) den här “resan” är, så det kanske är på sin plats med ett litet förtydligande:

Det jag ägnar mig åt är inte ett typiskt sökande efter en församling/kyrka som uppfyller mina preferenser.

Jag undersöker alltså inte om Katolska kyrkan “passar mig”. Eller mer konkret: Jag utvärderar inte huruvida mässan är underhållande eller …

Jag lämnade Svenska kyrkan 2015. Det var inget impulsbeslut (även om händelser 2015 snabbt fick den klassiska bägaren att rinna över), utan föregicks av flera års funderingar kring Svenska kyrkan, dess ordningar och teologi. Väldigt kortfattat kan man säga att jag ganska länge har sett en inkoherens i Svenska kyrkans ordning och teologi. Jag brukade uttrycka det som att Svenska kyrkan verkar ha behållit en rad katolska ordningar, men förkastat den teologiska och ecklesiologiska grund som motiverar och gör dessa begripliga. Jag har flertalet gånger under de senaste tio åren uttryckt det som att Katolska kyrkan (och dess ordningar och underliggande teologi/ecklesiologi) tycks vara koherent, medan Svenska kyrkan (och dess ordningar och underliggande teologi/ecklesiologi) tycks vara klart inkoherent.

Om vi nu hoppar fram till omkring år 2017 så skulle jag, på frågan om vad kyrkan är, ha svarat något i stil med “dom som tillhör Kristus”, utan …

Socialdemokraterna har offentliggjort sina planer på att förbjuda religiösa friskolor. Det är helt uppenbart vilken sorts skolor och vilken typ av ideologi/livsåskådning de egentligen vill komma åt, men istället för att prata högt om det så ska barnet kastas ut med badvattnet. Det är liksom enklast så. Man vill ju inte bli stämplad som islamofob, vilket man riskerar om man talar högt om det man nu väljer att inte tala så högt om. Elefanten får således stå där i rummet utan kommentar.

Socialdemokraternas undermåliga resonemang bygger emellertid också på ett antagande som närmast kan beskrivas som en faktoid. Närmare bestämt idén om att religion är ett ting, ett homogent fenomen och/eller en stringent definierad kategori. Så är dock inte fallet.

I Nationalencyklopedin återfinns följande beskrivning: "en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition".

Detta är, så långt det sträcker sig, korrekt, …

Hanne Kjöller gör en ansats till att diskutera abortfrågan i en krönika i Expressen idag. Låt oss analysera!

Kjöller börjar med att påtala att valet inte står mellan aborter och inte, utan mellan legala och illegala aborter. Det är fullt möjligt att det förhåller sig så, men detta är i sig inte tillräckligt för att avgöra frågan. Det faktum att brott mot en viss lag förekommer är i sig naturligtvis inte ett skäl att avskaffa lagen i fråga. Inte heller är det faktum att lagbrytare skadar sig själva i sig ett skäl att avskaffa en lag eller på annat sätt underlätta lagbrottet för lagbrytarna. Det tycks, om vi ska vara lite konkreta, helt uppenbart att vi inte bör avkriminalisera mord bara för att mord förekommer. Lika uppenbart tycks det vara att vi inte bör tillhandahålla säkra sätt att döda bara för att mördare annars riskerar att skada sig själva. Lagen …

Antalet exempel på mindre lyckat tänkande kring abort och samvetsfrihet har inte varit få den senaste tiden. Här följer fem exempel:

1. Abortfrågan handlar om kvinnors rätt till sina kroppar!

Att abortfrågan handlar om att kvinnor har rätt till sina kroppar är en av de absolut mest frekvent upprepade försöken till argument för fri abort, men trots den frekventa upprepningen så är detta en intellektuellt ohederlig genväg förbi den egentliga frågan, vilken handlar om vad den entitet som dödas vid en abort är för något och vad den entiteten har för eventuella rättigheter.

Om den entitet som dödas vid en abort saknar det värde och de rättigheter som tillkommer människor, om den entiteten har samma moraliska status som till exempel en mygga, då är kvinnors rätt till sina kroppar ett rimligt argument - och jag känner inte till någon abortkritiker som skulle säga emot.

Om entiteten i fråga å andra …

När jag på avstånd har följt den inomkyrkliga yogadebatten har jag noterat något som det nu har blivit dags att kommentera. Den som på ett simplistiskt sätt vill placera mig på den ena eller andra sidan i denna debatt kommer gissningsvis att känna en viss frustration.

Jag vet inte om detta behöver sägas, men för säkerhets skull:

Min utgångspunkt i allt är att Gud är det hösta tänkbara och att det inte finns någon annan entitet som är som Gud, samt att Gud, som själv är det enda som är nödvändigt existerande och således är upphovet till alla andra tings existens (inklusive vår), har uppenbarat sig själv i historien och att den uppenbarelsen, som kulminerar i att Gud blev sann människa i Jesus, finns nedtecknad i texterna som är samlade i Bibeln. Det innebär vidare att min utgångspunkt är att bibeltexterna utgör auktoriteten för vad som är ett rätt kristet …