Jag har under ganska många år omfamnat sola scriptura (skriften allena) som en närmast självklar princip, och ska jag vara helt ärlig så har jag nog inte ägnat så mycket varken tid eller energi åt att reflektera över den. Jag tror att det mestadels beror på att jag helt enkelt inte har stött på någon som har ifrågasatt sola scriptura utan att mer eller mindre ifrågasätta Bibeln helt och hållet.
De diskussioner och debatter jag har ägnat mig åt har mest handlat om den religionsfilosofiska frågan om Guds existens och om vissa teologiska respektive moraliska frågor. På sin höjd har någon i det senare fallet ifrågasatt Bibelns auktoritet gällande frågan på bordet, vilket förvisso är ett implicit ifrågasättande av sola scriptura, men ett ifrågasättande baserat på premisser som jag inte bejakar och därmed ett ifrågasättande som jag kunde avfärda utan att egentligen beröra sola scriptura.
Under förra året …
Att det är kontroversiellt att ha en avvikande uppfattning i abortfrågan är inte direkt nytt. Politiker har under valrörelsen exemplifierat detta genom att i princip tävla med varandra om vem som kan framställa sig som den som i högst utsträckning står bakom svensk abortlagstiftning, som om just svensk abortlagstiftning utgör något sorts heligt ideal som under inga omständigheter får ifrågasättas.
Minsta lilla antydan om att abort som företeelse kan vara problematisk betraktas som heresi av de som har ett närmast religiöst förhållande till “aborträtten”. Inte ens en antydan om att antalet genomförda aborter i Sverige är för många kan tolereras.
Ett relativt färskt exempel på detta dök upp när Lennart Sacrédeus (KD) inkluderade följande text på ett flygblad i samband med årets valrörelse:
Med runt 37.000 aborter/fosterutdrivningar varje år ligger Sverige på betydligt högre tal än våra nordiska grannländer sett till befolkningens storlek. Mer kan göras i form av stödinsatser …
Efter att i någon mening ha offentliggjort det faktum att jag har närmat mig Katolska kyrkan, både i den förra texten jag publicerade, och på andra sätt, så förväntade jag mig nog ändå fler reaktioner, frågor och/eller kommentarer än vad jag har fått. Jag vet inte vad denna tystnad beror på, men kanske är det så att min resa mot Rom inte är så kontroversiell som jag tänkte att den skulle vara? Det är i så fall en bra sak.
Det kan emellertid också vara så att det inte har framgått hur radikal (i brist på bättre ord) den här “resan” är, så det kanske är på sin plats med ett litet förtydligande:
Det jag ägnar mig åt är inte ett typiskt sökande efter en församling/kyrka som uppfyller mina preferenser.
Jag undersöker alltså inte om Katolska kyrkan “passar mig”. Eller mer konkret: Jag utvärderar inte huruvida mässan är underhållande eller …
Det var ett tag sedan jag skrev något här, men jag tror att det är dags nu. Mycket har hunnit hända under de senaste dryga tre årens tystnad. Nu är det inte så att jag har varit på en tre år lång retreat eller liknande. Jag har däremot inte skrivit några texter här, inte diskuterat i sociala medier och allmänt legat ganska lågt i den kyrkliga sfären.
Jag inser att den här texten kanske blir lite av ett öppet brev till ett antal personer som funderar på vad jag håller på med, eller som åtminstone kommer att fundera när potentiella rykten börjar spridas. Egentligen har jag andra saker som jag hellre skulle lägga den tid det tar att skriva detta på, men jag vill gärna slippa (1) dra samma historia om och om igen samt (2) i den mån det är möjligt undvika att folk hyser felaktiga föreställningar.
Till …
Socialdemokraterna har offentliggjort sina planer på att förbjuda religiösa friskolor. Det är helt uppenbart vilken sorts skolor och vilken typ av ideologi/livsåskådning de egentligen vill komma åt, men istället för att prata högt om det så ska barnet kastas ut med badvattnet. Det är liksom enklast så. Man vill ju inte bli stämplad som islamofob, vilket man riskerar om man talar högt om det man nu väljer att inte tala så högt om. Elefanten får således stå där i rummet utan kommentar.
Socialdemokraternas undermåliga resonemang bygger emellertid också på ett antagande som närmast kan beskrivas som en faktoid. Närmare bestämt idén om att religion är ett ting, ett homogent fenomen och/eller en stringent definierad kategori. Så är dock inte fallet.
I Nationalencyklopedin återfinns följande beskrivning: "en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition".
Detta är, så långt det sträcker sig, korrekt, …
Hanne Kjöller gör en ansats till att diskutera abortfrågan i en krönika i Expressen idag. Låt oss analysera!
Kjöller börjar med att påtala att valet inte står mellan aborter och inte, utan mellan legala och illegala aborter. Det är fullt möjligt att det förhåller sig så, men detta är i sig inte tillräckligt för att avgöra frågan. Det faktum att brott mot en viss lag förekommer är i sig naturligtvis inte ett skäl att avskaffa lagen i fråga. Inte heller är det faktum att lagbrytare skadar sig själva i sig ett skäl att avskaffa en lag eller på annat sätt underlätta lagbrottet för lagbrytarna. Det tycks, om vi ska vara lite konkreta, helt uppenbart att vi inte bör avkriminalisera mord bara för att mord förekommer. Lika uppenbart tycks det vara att vi inte bör tillhandahålla säkra sätt att döda bara för att mördare annars riskerar att skada sig själva. Lagen …
Antalet exempel på mindre lyckat tänkande kring abort och samvetsfrihet har inte varit få den senaste tiden. Här följer fem exempel:
1. Abortfrågan handlar om kvinnors rätt till sina kroppar!
Att abortfrågan handlar om att kvinnor har rätt till sina kroppar är en av de absolut mest frekvent upprepade försöken till argument för fri abort, men trots den frekventa upprepningen så är detta en intellektuellt ohederlig genväg förbi den egentliga frågan, vilken handlar om vad den entitet som dödas vid en abort är för något och vad den entiteten har för eventuella rättigheter.
Om den entitet som dödas vid en abort saknar det värde och de rättigheter som tillkommer människor, om den entiteten har samma moraliska status som till exempel en mygga, då är kvinnors rätt till sina kroppar ett rimligt argument - och jag känner inte till någon abortkritiker som skulle säga emot.
Om entiteten i fråga å andra …
När jag på avstånd har följt den inomkyrkliga yogadebatten har jag noterat något som det nu har blivit dags att kommentera. Den som på ett simplistiskt sätt vill placera mig på den ena eller andra sidan i denna debatt kommer gissningsvis att känna en viss frustration.
Jag vet inte om detta behöver sägas, men för säkerhets skull:
Min utgångspunkt i allt är att Gud är det hösta tänkbara och att det inte finns någon annan entitet som är som Gud, samt att Gud, som själv är det enda som är nödvändigt existerande och således är upphovet till alla andra tings existens (inklusive vår), har uppenbarat sig själv i historien och att den uppenbarelsen, som kulminerar i att Gud blev sann människa i Jesus, finns nedtecknad i texterna som är samlade i Bibeln. Det innebär vidare att min utgångspunkt är att bibeltexterna utgör auktoriteten för vad som är ett rätt kristet …
"Tro är inte bevisbart vetande" är rubriken på en debattartikel i Dagen, publicerad igår. I den uttrycks ett par saker jag kort vill kommentera.
(Artikeln är en replik på Stefan Gustavssons utmärkta replik på den igår publicerade artikelns författares ursprungliga debattartikel. Läs gärna båda dessa, även om det inte är nödvändigt för att förstå mina kommentarer.)
Författarna skriver:
Vi argumenterar omkring förhållningssätt till kristen tro där just den apologetiska hållningen att försvara tron bär på uppenbar inneboende problematik. Det vi vill sätta ord på när det gäller just apologetiken är alltså problemet i att söka logisk förklaring till något som i grunden är gudomligt, oförklarligt och grundat på tro, inte vetande.
[...]
Hur vi än försöker kommer det att krävas något annat än logiskt hållbara argument för att bära fram Jesu ärende i denna världen. En tro på något annat. Ett hopp om en annorlunda dimension i tillvaron. …
Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.
Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!
Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. …