Den heliga aborträtten

Att det är kontroversiellt att ha en avvikande uppfattning i abortfrågan är inte direkt nytt. Politiker har under valrörelsen exemplifierat detta genom att i princip tävla med varandra om vem som kan framställa sig som den som i högst utsträckning står bakom svensk abortlagstiftning, som om just svensk abortlagstiftning utgör något sorts heligt ideal som under inga omständigheter får ifrågasättas.

Minsta lilla antydan om att abort som företeelse kan vara problematisk betraktas som heresi av de som har ett närmast religiöst förhållande till “aborträtten”. Inte ens en antydan om att antalet genomförda aborter i Sverige är för många kan tolereras.

Ett relativt färskt exempel på detta dök upp när Lennart Sacrédeus (KD) inkluderade följande text på ett flygblad i samband med årets valrörelse:

RFSU twittrade kort därefter:

Många andra har reagerat på liknande sätt. En önskan om att välkomna fler ofödda till livet (genom att erbjuda alternativ till abort) förvandlas till ett “skrämmande” ifrågasättande av “aborträtten”.

Om något är skrämmande här så är det att det tycks finnas så många abortförespråkare, inte minst offentliga personer, som medvetet eldar på “debatten” med resonemang som rör sig på intellektuell bottenskrapsnivå, där minsta lilla problematisering av abort snabbt förvandlas till “hat mot kvinnor”.

Jag misstänker att förklaringen, åtminstone delvis, ligger i att den så kallade “aborträtten” betraktas som så upphöjd och helig att allt som på ett eller annat sätt föreställs kunna leda till en inskränkning, om så väldigt långt ner på en ihopfantiserad slippery slope, måste bekämpas med alla tillgängliga medel.

RFSU fortsatte twittertråden med:

Det här är ett ypperligt exempel på den låga intellektuella nivån som ofta visar sig när abortfrågan diskuteras.

(Ja, abortfrågan diskuteras ju, trots att RFSU enligt ovan motsätter sig detta. RFSU får helt enkelt leva med det så länge vi har yttrandefrihet i Sverige.)

Här följer ett par saker som både RFSU och många andra helt och hållet tycks missa, alternativt medvetet väljer att bortse från:

På ett juridisk plan är ingen fri (i absolut mening) att bestämma över sin kropp, inklusive sexualiteten. (Detsamma gäller på det moraliska planet, men låt oss fokusera på det juridiska just nu.)

Friheten är visserligen omfattande, men den har gränser. Du får exempelvis inte använda din kropp för att fysiskt skada en annan människa (med vissa undantag, exempelvis nödvärn). Du får inte heller använda din kropp för att förflytta någon annan människas egendom till ditt eget hem (utan tillåtelse från ägaren). När sexualiteten uttrycks i konkret handling så krävs samtycke. Och så vidare.

Poängen är att lagen de facto sätter många gränser för din frihet när det gäller ditt bestämmande över din kropp, inklusive sexualiteten.

Detta innebär vidare att utsagor om att “alla ska vara fria att bestämma över sin kropp” inte utgör ett argument för “aborträtten”. I alla fall så länge man inte menar att alla juridiska inskränkningar i friheten att bestämma över sin kropp ska avskaffas - och det är det sannolikt få som menar.

Vi har alltså ett flertal gränser för friheten i bestämmandet över den egna kroppen, så när abortfrågan diskuteras, då handlar det alltså inte om huruvida vi ska vara fria eller inte fria, utan det handlar om hur gränserna för denna frihet ser ut (på det moraliska planet) eller bör se ut (på det juridiska planet) när det gäller abort. Detta bör vi kunna diskutera, men RFSU:s tweet exemplifierar hur låst debatten är; abortförespråkare, som RFSU, hävdar högljutt att det inte finns något att diskutera.

Varför situationen är sådan kan man fundera på. Jag har redan nämnt att “aborträtten” betraktas som upphöjd och helig - alltså att många abortförespråkare har ett närmast religiöst förhållningssätt till den - som en möjlig förklaring. Om det är en sida av myntet så tror jag att avsaknaden av koherenta och rigorösa argument för “aborträtten” utgör den andra sidan.

Kombinationen av en högt hållen övertygelse i kombination med att övertygelsen i fråga vilar på ett gungfly av emotionellt laddade idéer, snarare än på förnuft, leder inte sällan till en märkbar svårighet att argumentera stringent. Snarare tenderar kombinationen att utmynna i att allt som kan tolkas som ett “hot” mot övertygelsen bemöts med retoriska fulknep, invektiv och/eller logiska felslut.

Ett intressant exempel på detta är när ett problematiserande av svensk abortlagstiftning utan något som helst koherent resonemang målas upp som ett försök att ta ifrån kvinnor rätten till sina egna kroppar.

På något sätt är det alltså nuvarande svensk abortlagstiftning som ger kvinnor rätten till den egna kroppen.

Detta är inte bara lite märkligt. Lagen tillåter som bekant “fri abort” till och med 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs tillstånd från socialstyrelsen, och när det har gått mer än 21 veckor och sex dagar så är det tvärstopp. Det innebär därmed att “fri abort” inom just detta tidsfönster är något som ger kvinnor “rätten till sina egna kroppar”. Frågorna hopar sig.

Om en hypotetisk sänkning av gränsen från vecka 18 till vecka 12 skulle ta ifrån kvinnor “rätten till sina egna kroppar”, hur är det då möjligt att den nuvarande gränsen inte redan har gjort detta?

Är det något speciellt med nuvarande tidsfönster som gör att detta inte inskränker kvinnors rätt till sina egna kroppar?

Och i så fall, exakt vad består detta speciella i? Exakt vad är det som möjliggör för nuvarande svensk abortlagstiftning att inte “ta ifrån kvinnor rätten till sina egna kroppar”, trots den uppenbara inskränkning som lagstiftningen innebär?

Varför skanderar inte abortförespråkarna att nuvarande lagstiftning förvägrar kvinnor rätten till sina egna kroppar?

Med tanke på hur mycket svensk rätts- och moralfilosofiskt tänkande (inte minst hos dem som inte har en aning om vad dessa begrepp innebär) är påverkat av rättspositivism och värdenihilism så är det inte osannolikt att svaret från flertalet abortförespråkare blir något vars logiska implikation är att svensk abortlagstiftning är “värd att bevara” för att det är så den ser ut. Att det är bra att den ser ut som den ser ut, för att det är så den ser ut.

Det nyss nämnda blir förstås problematiskt som argument för bevarandet av nuvarande lagstiftning, eftersom att en förändrad lagstiftning, i och med förändringen, har exakt samma meriter (dvs. att den “ser ut som den ser ut”) och därmed varken är bättre eller sämre i det avseendet.

Jag anar dock, den typiskt svenska rättspositivismen och värdenihilismen till trots, att vissa (många?) abortförespråkare faktiskt menar att en förändring av svensk abortlagstiftning, med en sänkning av tidsgränsen, är objektivt sämre. Dvs. att man på riktigt kan prata om hur lagstiftningen bör se ut för att lagstiftningen ska vara moraliskt riktig. Detta intryck förstärks ytterligare av att man också pratar om den juridiska situationen i andra länder som sämre.

Exempelvis har många jämrat sig över att högsta domstolen i USA upphävde Roe mot Wade och omtalat detta som en inskränkning av “kvinnors rättigheter”. Den logiska implikationen av detta är dock att man menar att kvinnor har rättigheter utöver deras juridiska rättigheter (annars skulle det ju inte finnas något problem här). Här har man alltså, medvetet eller omedvetet, gett uttryck för ett naturrättsligt perspektiv; vissa pratar till och med om abort som en “mänsklig rättighet”.

Frågan om vad det är som möjliggör för nuvarande svensk abortlagstiftning att inte “ta ifrån kvinnor rätten till sina egna kroppar” kvarstår dock, och fler frågor hopar sig.

I vad har “kvinnors rättigheter” sin grund? Vilka fler rättigheter har kvinnor? Har män samma rättigheter? Har möjligen alla människor samma uppsättning grundläggande, universella rättigheter? Och vilka är dessa rättigheter i så fall?

Därefter följer oundvikligen frågor om när en människa blir en människa - och då närmar vi oss abortfrågans egentliga kärna:

Exakt vad är det som dör i en abort?

Det är den avgörande frågan, för rätten till den egna kroppen är - vilket bör har blivit lite tydligare nu - inte en absolut rättighet som trumfar andra människors alla rättigheter.