Vilka bud hade Jesus i åtanke?

Ett av buden som Jesus gav oss, som i sig innehåller en referens till alla hans bud, är den så kallade missionsbefallningen. Jesus sa:

Missionsuppdraget involverar således att nya lärjungar lär sig att hålla alla hans bud. Vi kan också se att Jesus kopplar ihop kärleken till honom med att hålla hans bud:

Det är orimligt att anta att Jesus skulle ge oss detta som en förutsättning utan att förse oss med medel för att identifiera och förstå hans bud.

Men vilka är Jesu bud egentligen? Hur ska vi veta?

Syftade Jesus på allt han någonsin sa, som kan förstås som ett bud? Eller syftade han bara på de saker som skrevs ner i de fyra evangelierna? Förklarade han i så fall för sina samtida åhörare att han egentligen bara syftade på de saker som skulle komma skrivas ner i dessa fyra biografiska böcker? Syftade Jesus möjligen på något annat urval?

Och vidare: Vilka av hans bud är applicerbara i en given situation? Vilka gäller mig, i min situation?

Bibeltexterna ger långt ifrån alltid ett explicit svar på dessa frågor, och inom det protestantiska paradigmets ramar saknas en auktoritet som kan ge en definitiv tolkning.

Olika protestantiska traditioner och individer tenderar att nå olika slutsatser om vad Jesus faktiskt befallde. Exempelvis gällande dopet: Vem ska döpas, av vem, och med vilket syfte? Ska spädbarn döpas? Är dopet frälsande?

Protestanter läser samma Bibel, men drar olika slutsatser. Det tycks inte hjälpa med studier, vilket tydliggörs av det faktum att också många med tunga akademiska meriter förfäktar vitt skilda uppfattningar. Även den som tycker att en viss slutsats i dopfrågan är självklar måste erkänna att det åtminstone är möjligt att tolka bibeltexterna på ett annat sätt.

Den protestantiska modellen har inte resurser att ge ett säkert svar. Skriften måste tolkas, men ingen har tolkningsföreträde. Varje protestant är därmed tvungen att själv avgöra vad som är rätt tolkning, trots att bibeltexterna i många fall saknar den grad av tydlighet som skulle krävas för att eliminera möjligheten för bibelläsare med ärligt uppsåt att nå olika slutsatser.

En protestant kan, så att säga, lägga ut sin bibeltolkning på entreprenad till en meriterad teolog eller exeget, men eftersom att ingen, inte ens en sådan, har tolkningsföreträde så blir bedömningen av vilken teolog eller exeget som en protestant ska lyssna på i sig en bedömning som av nödvändighet görs av den enskilde protestanten.

Den bedömningen kan inte göras på basis av att en teolog eller exeget har auktoritet fastställa vilken tolkning som är den rätta. För om en sådan presumtiv auktoritet skulle säga något som den enskilde protestanten inte betraktar som en rimlig tolkning av bibeltexten, då kan den enskilde alltid avfärda den presumtiva auktoriteten med hänvisning till att den är "obiblisk".

Detta låter sig göras även om den presumtiva auktoritetens tolkning de facto är den rätta (dvs. överensstämmer med det författaren/avsändaren avsåg kommunicera). Det finns inget som gör den rätta tolkningen immun mot felaktigt avfärdande, inte ens i situationer där protestanten ärligt söker sanningen.

Den enskilde protestanten är därför utlämnad till sitt eget omdöme, samt i praktiken ofta också till externa faktorer utanför den egna kontrollen, så som vilket samfund som på olika sätt (och sällan genom rationella överväganden) över tid har format den enskilde protestantens sätt att förstå/läsa/tolka bibeltexterna.

När insikten om detta drabbade mig blev effekten en växande teologisk agnosticism som till slut tvingade mig att söka en djupare och robustare kunskapsmässig grund för tron. För mig blev mötet med Katolska kyrkan i den situationen som mötet mellan en ensamseglare på väg att kapsejsa och ett stort, stabilt fartyg.

Vissa av Katolska kyrkans kritiker menar emellertid att situationen är snarlik för en katolik, men att det för katoliken inte bara gäller bibeltexter, utan även otaliga kyrkliga dokument, uttalanden från läroämbetet och så vidare. Dessa kritiker menar att katoliken står inför en ännu större mängd tolkningsstrider och osäkerhet kring läran.

Denna invändning visar dock inte att den protestantiska modellen är säkrare än vad jag har gjort gällande ovan. Om katoliken skulle vara i samma (eller till och med en sämre) position än protestanten, så skulle detta inte göra den protestantiska modellen bättre. Det skulle på sin höjd innebära att både protestanter och katoliker befinner sig på osäker grund, och att båda i så fall måste acceptera den teologiska agnosticism som följer.

Hur är det då med den katolska modellen? Har den verkligen samma problem som den protestantiska? Nej. Katoliken har tillgång till en levande auktoritet, som med tillräcklig tydlighet har besvarat den i denna text ursprungliga frågan.

Om ytterligare förtydliganden behövs, då kan kyrkans läroämbete, med sin auktoritet, ge sådana. Detta är den avgörande skillnaden mellan att (1) ha ett levande läroämbete med auktoritet att både fastställa och förtydliga trons innehåll och (2) att vara utlämnad till att själv avgöra hur bibeltexterna ska förstås.

Även om läroämbetets utsagor självklart också behöver tolkas så tenderar denna uppgift att vara betydligt enklare eftersom det tidsmässiga, språkliga och kulturella avståndet är mycket mindre.

Inget av detta förutsätter förresten att Katolska kyrkan är perfekt. Att kyrkan måste vara befriad från kontroverser, meningsskiljaktigheter och "liberala" präster och biskopar för att dess läroämbete ska kunna fungera som en stabil epistemisk grund för den kristna tron och dess praxis, det är ett felaktigt antagande.

Slutligen bör det klargöras att förnekandet av bibeltexternas klarhet inte bygger på någon postmodern idé om att texter saknar objektiv mening och att betydelsen ligger i betraktarens öga. Texter kan däremot ha olika grad av tydlighet, och när det gäller bibeltexterna finns det en hel del som inte är tydligt. Bibeltexterna är helt enkelt inte skrivna med filosofisk precision, vilket i sig inte är något konstigt eller en brist hos bibeltexterna. Det är först när detta faktum kombineras med den protestantiska modellen (för hur kunskap om trons innehåll ska inhämtas) som problem uppstår.