Det var ett tag sedan jag skrev något här, men jag tror att det är dags nu. Mycket har hunnit hända under de senaste dryga tre årens tystnad. Nu är det inte så att jag har varit på en tre år lång retreat eller liknande. Jag har däremot inte skrivit några texter här, inte diskuterat i sociala medier och allmänt legat ganska lågt i den kyrkliga sfären.

Jag inser att den här texten kanske blir lite av ett öppet brev till ett antal personer som funderar på vad jag håller på med, eller som åtminstone kommer att fundera när potentiella rykten börjar spridas. Egentligen har jag andra saker som jag hellre skulle lägga den tid det tar att skriva detta på, men jag vill gärna slippa (1) dra samma historia om och om igen samt (2) i den mån det är möjligt undvika att folk hyser felaktiga föreställningar.

Till saken då, som enligt min mening är mindre kontroversiell än vad stycket ovan kanske antyder.

Jag lämnade Svenska kyrkan 2015. Det var inget impulsbeslut (även om händelser 2015 snabbt fick den klassiska bägaren att rinna över), utan föregicks av flera års funderingar kring Svenska kyrkan, dess ordningar och teologi. Väldigt kortfattat kan man säga att jag ganska länge har sett en inkoherens i Svenska kyrkans ordning och teologi. Jag brukade uttrycka det som att Svenska kyrkan verkar ha behållit en rad katolska ordningar, men förkastat den teologiska och ecklesiologiska grund som motiverar och gör dessa begripliga. Jag har flertalet gånger under de senaste tio åren uttryckt det som att Katolska kyrkan (och dess ordningar och underliggande teologi/ecklesiologi) tycks vara koherent, medan Svenska kyrkan (och dess ordningar och underliggande teologi/ecklesiologi) tycks vara klart inkoherent.

Om vi nu hoppar fram till omkring år 2017 så skulle jag, på frågan om vad kyrkan är, ha svarat något i stil med “dom som tillhör Kristus”, utan hänvisning till några organisatoriska och/eller synliga konkreta strukturer. Jag var märkbart influerad av “organic church” och liknande ecklesiologiska tankegångar, vilket i någon mening kanske exemplifierar den protestantiska reformationen dragen till sin spets.

Under den här perioden sa jag upprepade gånger “Det är antingen det här eller Katolska kyrkan” (för att omfamna något som jag uppfattar som inkoherenta halvmesyrer var och är otänkbart). Jag kommer också ihåg att jag, när frågan om kvinnliga präster kom på tal, sa att jag i allra högsta grad är mot kvinnliga präster, men att jag även är mot manliga präster. Lite kul att säga, tyckte jag, och förstås ett uttryck för den syn på prästämbetet jag hade anammat.

Kyrkan var enligt min mening något organiskt och i princip utan synliga strukturer. När jag och mina kristna vänner träffades så var det ett uttryck för “kyrka”. Alla “kyrkor”, samfund och/eller församlingar med synliga strukturer var i bästa fall uttryck för “äkta kyrka” plus ett organisatoriskt och strukturellt tillägg som i sig inte hade något med “äkta kyrka” att göra.

Vad gäller läran och trons innehåll så var den i princip vad än jag kom fram till när jag läste Bibeln, om än ofta med hjälp av betydligt mer pålästa människor än mig. Insikten om hur samma bibeltext tolkas på olika sätt av olika bibelläsare gjorde mig med tiden försiktig. Sanningen har länge varit väldigt viktig för mig och jag hade ingen intresse av att “köpa” en tolkning utan vad vi kan kalla ett stabilt kunskapsläge. Problemet var bara att det i många fall inte alls råder konsensus bland protestantiska exegeter. Lyckligtvis råder det i princip konsensus om det mest centrala. Resultatet blev att jag i princip kom att endast ha avgjorda uppfattningar i det som C.S. Lewis pratade om som “Mere Christianity”.

I frågor utanför detta centrum (och det är många!) var jag ofta agnostisk. I dessa fall hade ofta väldigt kompetenta teologer och exegeter olika uppfattning och jag kunde se meriter i flera (motstridiga) argumentationslinjer, och utan att själv vara lika bevandrad i materialet (grundtexterna, originalspråken, kulturella/historiska förhållanden osv) så ansåg jag i många fall det omöjligt att avgöra vem - om någon - som hade rätt.

Ungefär här dyker helt säkert följande invändning upp i huvudet hos någon som läser detta: “Andreas, nu glömmer du Anden! Du vet väl att Anden guidar oss när vi läser Bibeln?”

Om detta kan jag prata länge, men här ska jag försöka hålla det kort: Vilka bibeltolkare är det som är guidade av Anden? Det kan inte vara alla, för då skulle floran av motstridiga tolkningar inte existera. Alternativt så guidar Anden bara ibland eller när det gäller vissa saker. Oavsett vilket så uppstår ett nytt problem: Hur vet vi vilka som är guidade av Anden och/eller när dessa är guidade av Anden? Och då är vi snabbt tillbaka i det exegetisk-hermeneutiska arbetet igen (för att avgöra vilka tolkningar som är “guidade av Anden”), och det där med att en tolkning är “guidad av Anden” blir i princip bara ett annat namn på en korrekt tolkning.

Jag tittade, som alltid tidigare, misstänksamt på Katolska kyrkan och dess läroämbete med påven i spetsen, men hade inte ägnat en tanke åt att jag implicit hade ersatt detta med mig själv som mitt eget läroämbete och min egen påve.

Tiden gick och jag blev jag mer och mer frustrerad över det protestantiska paradigmet. Samtidigt blev en fenomenal kristen filosof och apologet intervjuad i en katolsk podcast/YouTube-kanal, vilket fångade mitt intresse. Jag lyssnade på intervjun och fortsatte sedan att lyssna på några fler avsnitt av podden.

Jag gillade inte riktigt det jag hörde just då, så det blev bara ett par avsnitt. Det var dock tillräckligt för att jag skulle märka att jag egentligen inte visste jättemycket om Katolska kyrkan - och att det mesta som jag “visste” var andrahandsinformation från kritikerna. Jag hade funderat på katolicismen tidigare och känt av en viss dragning åt det hållet, men ganska snabbt “dödat” den dragningen med hjälp kritikerna och sedan inte funderat så mycket mer på det.

Ungefär här (efter någon månads bearbetning) bestämde jag mig för att undersöka katolicismen mer ingående, och med förstahandskällor den här gången. Det var ett knappt år sedan. Sedan dess har jag läst katolska böcker, läst katekesen, lyssnat på otaliga podcasts, föreläsningar, debatter och så vidare. I många fall har jag upptäckt att det jag trodde att jag visste om Katolska kyrkan var halmgubbar, byggda av kritikerna. I andra fall har jag upptäckt att katolicismen faktiskt är märkligare än vad jag trodde.

Jag är inte färdig med det här, men jag känner definitivt en dragning mot Katolska kyrkan. Jag har upptäckt en bredd och ett djup som har en otrolig attraktionskraft. Jag blev exempelvis helt tagen av Kroppens teologi. (Konservativ kristen sexualmoral i protestantisk kontext framstår som väldigt tunn och torftig i jämförelse, även om de moraliska slutsatserna i flera fall är desamma.) Det katolska paradigmet framstår också, i ett metaperspektiv, som betydligt rimligare är det protestantiska, om ni frågar mig.

Det finns jättemycket mer jag skulle kunna säga om allt det här, men jag tror att detta får räcka för nu. Jag ville främst bara få ut lite “officiell information” innan potentiella rykten börjar spridas.

Jag får helt säkert anledning att återkomma angående detta, och då kanske om mer specifika frågeställningar. Det här var ju mest en löst sammanhållen beskrivning av min process.

Om någon vill prata om något av det här så är det fritt fram att höra av sig. Man ska dock inte ha för stora förhoppningar om att kunna “rädda mig” från att närma mig Katolska kyrkan ytterligare. Jag tror nämligen att det är osannolikt att någon som eventuellt hör av sig skulle ha någon ny kritik mot Katolska kyrkan att delge mig (dvs. kritik som jag inte redan är medveten om).