Efter att i någon mening ha offentliggjort det faktum att jag har närmat mig Katolska kyrkan, både i den förra texten jag publicerade, och på andra sätt, så förväntade jag mig nog ändå fler reaktioner, frågor och/eller kommentarer än vad jag har fått. Jag vet inte vad denna tystnad beror på, men kanske är det så att min resa mot Rom inte är så kontroversiell som jag tänkte att den skulle vara? Det är i så fall en bra sak.

Det kan emellertid också vara så att det inte har framgått hur radikal (i brist på bättre ord) den här “resan” är, så det kanske är på sin plats med ett litet förtydligande:

Det jag ägnar mig åt är inte ett typiskt sökande efter en församling/kyrka som uppfyller mina preferenser.

Jag undersöker alltså inte om Katolska kyrkan “passar mig”. Eller mer konkret: Jag utvärderar inte huruvida mässan är underhållande eller emotionellt engagerande. Jag betygsätter inte trevligheten hos människorna i den kyrka jag har besökt (alla jag har träffat och pratat med har dock varit väldigt trevliga!). Jag utvärderar inte heller prästens retoriska och pedagogiska färdigheter.

Att göra något av detta (eller antal snarlika saker) hade varit ganska typiskt för det protestantiska paradigmet. Alltså att, efter att ha läst min Bibel och format teologiska uppfattningar, leta efter en församling som matchar dessa teologiska uppfattningar. Eller en församling som matchar mina preferenser, exempelvis gällande musik, utformning av kyrkorummet/gudstjänstlokalen, pastorns/prästens retoriska färdigheter, och så vidare.

Min “resa” handlar snarare om att jag inte längre kan bejaka det protestantiska paradigmet med rationaliteten i behåll, och att jag successivt har upptäckt fler skäl att hålla grundläggande saker i det katolska paradigmet för sant.

Katolska kyrkan har ju väldigt radikala anspråk. Framförallt anspråket på att vara den kyrka som Jesus grundade, med obruten apostolisk succession, men också det relaterade anspråket på att ha auktoritet att definiera kristen lära. (Total hybris alltså - om det inte är sant.)

Jämförelsen mellan katolicismen och protestantismen beskrivs därför bäst, menar jag, som en jämförelse mellan två olika paradigm. För att göra den grundläggande skillnaden tydligare kan vi ställa oss följande fråga:

När Jesus vandrade på jorden i början av det första århundradet så kunde hans följare ställa vilka frågor som helst till honom och få svar. Och inte vilka svar som helst, utan sanna, definitiva svar från den yttersta auktoriteten själv. Den som inte förstod vad Jesus sa hade också möjlighet att ställa följdfrågor och be om förtydliganden.

Frågan är då, mot bakgrund av detta, vad Jesus lämnade efter sig?

Det katolska svaret är (ungefär) att Jesus lämnade kvar en levande, i alla tider närvarande, kommunikativ auktoritet, med mandat att definiera, förklara och förtydliga den kristna trons innehåll, inte minst i mötet med nya frågeställningar och utmaningar. (Det här betyder förresten inte att Bibeln inte skulle vara Guds ord; Katolska kyrkan har i allra högsta grad en hög syn på Bibeln!)

Det protestantiska svaret är (ungefär) att det som finns kvar efter den sista aposteln är en bok, Bibeln, vilket har en del implikationer som det är svårt att ducka för: Exempelvis att Bibeln, som alla andra texter, måste tolkas, vilket blir extra knepigt i de fall där bibeltexterna inte är jättetydliga. Tillämpningen av bibeltexterna på “moderna” frågor är helt uppenbart också ett område där ingen konsensus råder. Och ingen har tolkningsföreträde - någon sådan auktoritet finns ju inte; det är ju Bibeln som är auktoriteten, inte den som läser den.

Det här är två väldigt olika idéer om kristen epistemologi och hur vi får kunskap i frågor som rör kristen tro och kristet liv. Detta är naturligtvis inte den enda, och inte heller nödvändigtvis den största, skillnaden mellan det katolska och det protestantiska paradigmet. Jag hoppas dock att detta illustrerar något av hur radikal (återigen i brist på bättre ord) den här “resan” är.

Till er som undrar (trots att jag nog tycker att det går läsa mellan raderna): Ja, min intention är att konvertera, som det kallas när någon som jag “blir katolik”. Det är dock en relativt lång och rigorös process (som jag är glad att ha påbörjat).

Frågor på det? :)