Tro och tänkande

Naturalism och biologisk evolution förknippas ofta med varandra. Dawkins ”case” för ateism involverar i hög grad biologisk evolution och (en del) kristna upplever biologisk evolution som ett hot mot kristen tro och argumenterar därför ivrigt mot evolutionsteorin. Det senare måste inte bero på att evolutionsteorin förknippas med naturalism, men det tycks som att evolutionsteorin ofta uppfattas som något som ger stöd åt naturalismen.

Alvin Plantinga menar tvärtemot detta att tro på evolution och naturalism inte kan vara rationell. Hans argument för detta kallas *det evolutionära argumentet mot naturalism *och går i korthet ut på följande:

Biologisk evolution främjar (förutom organismens fysiologiska egenskaper) endast beteenden som ökar organismens överlevnadschanser. Vad organismen har för trosföreställningar är irrelevant. I en värld där något sådant som Gud inte existerar, där det varken kan finnas en intention bakom evolutionsprocessen eller någon speciell tanke med människan, där finns inget skäl att tro att den mekanism …

Vissa kommer att uppfatta det här inlägget som onödigt. Andra kommer antagligen att uppfatta det som ett angrepp på en person som är bra mycket ”andligare” än vad jag är. Samma personer kommer eventuellt att tänka att det här inlägget främst är ett uttryck för min ”köttslighet” (eller något liknande).

Själv betraktar jag det som ett uttryck för:

1. Att jag betraktar Bibeln (och inget annat) som den högsta auktoriteten för vad som är ett rätt kristet liv.
2. Att jag inte betraktar en talares egna erfarenheter och spektakulära mirakelberättelser – sanna eller inte – som något som automatiskt ger auktoritet åt det talaren säger.
3. Att jag inte accepterar slutsatsen av ett bristfälligt argument som sann (om jag inte har oberoende skäl att hålla slutsatsen för sann).

Nu till saken. Igår kväll lyssnade jag på en karismatisk predikant och evangelist som sa exakt så här:

Kyrkfolk (i alla fall en del) vill gärna påtala att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”, att julen är en kristen högtid, och så vidare. Stämmer det att julen ”egentligen” är en kristen högtid och handlar om Jesu födelse? Knappast. Eller snarare: Det beror på. Det beror på vad man avser med ordet ‘jul’ och ‘julfirande’ (för enkelheten skull kan vi anta att båda orden syftar på samma sak).

Det borde inte vara särskilt kontroversiellt att ordet ‘julfirande’ används för att benämna ett fenomen som endast undantagsvis har något med firande av Jesu födelse att göra. Men vad betyder det då att säga att julfirandet ”egentligen är ett firande av Jesu födelse”? Vadå ”egentligen”?

Skulle själva kulturfenomenet som benämns ‘julfirande’ i sig, på något underligt sätt, handla om att fira Jesu födelse, trots att kulturfenomenet inte är distinkt kristet på något sätt?

Torsten Åhman, pastor och evangelist (bland annat), skrev i förrgår på sin blogg om varför han inte berörde abortfrågan under partiledarutfrågningarna på Vårdgårda Möte 2010. Det faktum att ämnet inte berördes är i inte det jag reagerar på (det kan finnas rimliga skäl att undvika ämnet). Något jag däremot reagerar på är de skäl som Åhman själv anger för undvikandet.

Låt mig poängtera att jag förutsätter att Åhman, som kristen och bibeltroende, har skäl att hålla följande för sant:

(1) Människans värde beror inte på hennes förmågor, ålder, eller fysiska position, utan på att hon är skapad av Gud, till Guds avbild.

(2) En människas värde är på grund av (1) inget som hon förvärvar genom att röra sig i rum och/eller tid, utan något som hon har i kraft av att vara människa och Guds avbild.

Med de två premisserna ovan på plats kan vi fortsätta resonemanget:

(3) …

Tidigare i år fick jag syn på ett flygblad som inbjöd till ett antal gudstjänster (mer specifikt och på kyrkspråk: tältmöten). Det tycktes som om det handlade om en utåtriktad satsning. Jag är helt säker på att det låg goda motiv bakom. Det brukar det göra. Men i en kultur där tro på Gud för många människor är ungefär lika otänkbar som tro på tomtar och troll, där är en sådan sak – tror jag – dömd att misslyckas.

Att Gud existerar och att Jesus från Nasaret är den enda vägen till honom, det är för många inte ett tänkbart alternativ. Det finns liksom inte ens på kartan. Flygbladet kunde lika gärna ha inbjudit till en åktur med jultomtens flygande renar.

Tyvärr så verkar alldeles för få kristna inse konsekvenserna av att gudstro inte längre är normen i Sverige. Man inser förstås att det har hänt något; att Sverige har …

”Övervåld”, ”brott mot folkrätten”, ”överlagt mord” och ”sjöröveri”. Det är några av de ord och fraser som har använts för att beskriva Israels ingripande mot Gazakonvojen. Kritiken mot Isreal och IDF (Israel Defense Forces) är i många fall mycket onyanserad och oreflekterad.

Mattias Gardell citeras i Dagen:

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, …

Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.

Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.

När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet …

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är …

I en föreläsning om Bibeln och vetenskap säger J.P. Moreland ett par intressanta saker angående ung-jord-kreationism och skapelseberättelsen. Hela föreläsningen är förvisso intressant, men just det här är så pass intressant att jag tog mig tid att transkribera. (Formateringen är således min.)

Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.

Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig …