Tro och tänkande

Göran Hägglund gjorde ett fruktansvärt och hatfullt uttalande i en intervju i Nyhetsmorgon. Jag blev nästintill chockad; jag trodde inte att någon kunde vara så ondskefull! Så vad sa han då? Han sa: ”Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt.”

Jag var förstås ironisk när jag skrev ovanstående, men skulle man bara se till reaktionerna – och inte se på vad han egentligen sa – då är det inte speciellt långsökt att tro att Göran Hägglund måste ha sagt något alldeles förfärligt hemskt. Givet vad Hägglund faktiskt sa så tror jag dock att reaktionerna säger betydligt mer om hans meningsmotståndare än vad de säger om Hägglund eller hans åsikter.

Håkan Andersson, förbundsordförande HBTs Sverige, citeras i Dagen:

Jag är medveten om att …

Jag vågar påstå att jag har lyssnat på ganska många predikningar, i och från ganska många olika sammanhang. Jag vågar också påstå att jag har upptäckt ett mönster.

Det finns en grej som alldeles för många predikningar har gemensamt: Många påståenden och få argument.

Vad menar jag? Jag menar att för många predikningar innehåller massvis med påståenden (om vad och hur Gud är, om människan, om vad en kristen ska göra, om vad ett kristet liv innebär, om vad Gud vill, om hur vi får reda på vad Gud vill och så vidare), men saknar argumentation som visar att påståendena är korrekta.

Påståenden radas upp ett efter ett, men i alldeles för liten utsträckning ges tillräckliga skäl till varför åhörarna ska tro att det som sägs är sant. Jag menar inte att alla påståenden måste motiveras. Sådant som åhörarna förväntas redan hålla med om finns det nog ingen större anledning …

Dagen skriver:

Min fru gav en relevant kommentar:

Ni kanske har noterat att det i media (se t.ex. Expressen, Aftonbladet, SvD och Dagen) har pratats om en kvinna som två gånger i följd valde att abortera därför att fostret var av oönskat kön – en flicka. En överläkare uttalar sig och säger att ”det kan kännas obehagligt att medverka i detta om man själv har värderingar om könets lika värde”. Skämtar dom med mig?

Helt plötsligt är tydligen ett foster före vecka 22 en människa. För annars är det ju inget att orda om. Man kan ju knappast höja rösten och skrika könsdiskriminering om det inte är en människa som diskrimineras.

Men om det nu är en människa, då är det en människa även när aborten inte handlar om kön. Och människor är värdefulla. Människor har rättigheter. Hur svårt kan det vara?

Mats Selander skriver klockrent om ”Den schizofrena abortkulturen”:

Jag citerade i föregående inlägg ett par rader från bloggen Sagor från livbåten (”Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på …”). Att de exemplifierande meningarna kom från den bloggen var dock inte en del av min poäng. Mitt inlägg skrevs inte ens med den nämnda bloggens skribent inräknad i den tänkta målgruppen.

Han har dock, trevligt nog och i vilket fall som helst, reagerat på mitt inlägg. Det är egentligen inte mycket jag känner att jag behöver kommentera, men några saker vill jag ändå ta upp. Läs gärna hela reaktionen innan du läser vidare.

För att liv överhuvudtaget ska vara möjligt i universum, så finns det en rad parametrar som måste vara justerade med stor precision. Och det är inte så att om dessa parametrar hade haft avvikande värden så hade annorlunda former av liv utvecklats, utan om dessa hade värden hade avvikit bara lite (extremt lite), då hade liv överhuvudtaget inte kunnat existera.

William Lane Craig exemplifierar:

När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens …

Ibland när jag kollar TV-nyheterna eller råkar snegla lite på något morgonprogram och det är någon expert som intervjuas i någon fråga, då händer det att den utvalda experten slänger ur sig saker som jag anser är helt felaktiga. Det är förstås i sig självt inte konstigt alls. Jag menar, min världsbild (den kristna) är ju inte direkt i majoritet, speciellt inte bland experterna – och inte i Sverige i alla fall. Men det är precis det jag tycker är ungefär hur dumt som helst.

Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.

Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.

Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i …

Ska staten lägga sig i människors relationer? Jag menar att den enskilde individen ska vara fri att göra vad han/hon vill så länge det inte skadar någon annan människa eller skadar samhället som sådant. Detta är knappast en kontroversiell åsikt. Tvärtom tror jag ganska många delar den.

En konsekvens av detta är att staten inte ska lägga sig i vad vuxna människor gör i sina egna sovrum eller vilka sorters relationer samma kategori människor är delaktiga i.

Varför skulle staten lägga sig i det? Varför skulle staten t.ex. uppmuntra och främja vissa sorters relationer? Det bör generellt sett inte ligga i statens intresse att lägga sig i sådant, och eventuella undantag måste motiveras på ett adekvat sätt.

Finns det några undantag då? Jo, det finns en typ av relationer som staten har orsak att lägga sig i. Det är relationer som till sin karaktär tenderar att generera nya mänskliga individer. …

Jag skrev för ett par månader sedan ett kort inlägg om fri vilja och universalism, där jag hävdade att det inte på något sätt är säkert att Gud kan få alla människor att vilja ha med honom att göra, samt att det för Gud inte är önskvärt att tvinga någon människa att spendera evigheten med honom.

Detta anser jag fortfarande är ett stort (filosofiskt) problem för universalismen. Det verkar inte finnas någon som helst rimlig orsak att tro att varenda människa förr eller senare skulle vilja ha med Gud att göra (och därmed omvända sig från sitt uppror). Det finns liksom ingen ”tvingande princip” som kommer att få människor att välja på ett visst sätt (det skulle motsäga existensen av människans fria vilja).

Inte heller verkar det finnas någon – varken filosofisk eller teologisk – orsak att tro att Gud på något sätt skulle vara ålagd att inte tidsbegränsa …