När vi i kristenheten tänker på mission, då tänker vi – tror jag – främst på mission i utlandet. Gärna bland ett folk som saknar etablerade kyrkor. Och när vi tänker på de missionärer som ska åka till detta folk för att missionera, då framstår det inte alls som något varken konstigt eller onödigt att dessa missionärer behöver förbereda sig innan de åker, så att de är så beredda som möjligt på att möta målgruppen och dess kultur.

Inte heller tycker vi det är konstigt eller onödigt att dessa missionärer kan behöva leva bland målgruppen under viss tid innan de börjar predika det kristna budskapet. Orsaken till detta kan vara att missionärerna behöver lära känna den främmande kulturen, språket och människorna, för att – beroende på situation – överhuvudtaget kunna kommunicera budskapet, alternativt för att kunna kommunicera budskapet så effektivt som möjligt. Ett inte helt osannolikt scenario är att målgruppens språk inte ens har ord för entiteter som Gud, vilket rimligtvis innebär mycket högt ställda krav på de tänkta missionärernas förmåga att förstå och lära känna kulturen.

Det ovan beskrivna kan vi kalla strategiska nödvändigheter. Det fungerar inte att bara ställa sig på en låda och proklamera ”Jesus har dött för – och vill förlåta – era synder, tro på honom!” Åtminstone inte om målet är att målgruppen ska förstå budskapet. Och detta tycker vi inte är konstigt.

Ingen verkar protestera mot att en genomtänkt strategi är nödvändig för effektiv mission i ett sådant sammanhang. Men om vi istället riktar blicken mot vår egen kultur och vårt eget land, då tycker vi helt plötsligt att den som påtalar behovet av en genomtänkt strategi stoppar in Gud i en låda och räknar bort Anden.

Varför är det så? Uppenbarligen tänker vi inte att Anden är overksam i utlandsmissionen, trots genomtänkta strategier. Detta leder till följande fråga: Tror vi verkligen att vår kultur (som inte är speciellt enhetlig, utan tvärtom komplex och mångfasetterad) är så väldigt olik ”utlandskulturen” (såsom vi föreställer oss den) när det gäller behovet av genomtänkta och kommunikationsmöjliggörande strategier, så att det sistnämnda inte behövs?

Tyvärr så tror jag att det är just det vi tror. Sverige är ju ett kristet land, eller hur? Jättekristet! Ursäkta ironin, men det verkar vara det vi tror.

Jag tror det är dags att öppna ögonen och inse att genomtänkta strategier är nödvändiga även för mission i vårt eget land; att det faktiskt är fullt möjligt – och till och med sannolikt – att det finns saker vi behöver göra (och säga) innan vi slentrianmässigt slänger ur oss ett par ord om Jesus.

Ett par stapplande steg i rätt riktning kan kanske vara att uppdatera vår förståelse av vårt samhälles kultur och fundera på hur vi kan visa att Jesus är relevant även för människor utanför våra sammanhang. Vad gäller det senare så är det knappast ett hållbart alternativ att försöka göra den kristna tron attraktiv genom att skala av sådant som kan vara ”obekvämt” i det kristna budskapet. Istället bör vår målsättning vara att visa att den kristna tron är sann. För om den är sann, då är den också relevant.