För ett par månader sedan hörde jag någon besvara frågan ”Kan man bevisa Gud?” med något i stil med ”Nej, Gud måste upplevas!” Svaret var en del av en predikan vars poäng tycktes vara att det enda sättet, på vilket tro på Gud (vilket inkluderar försanthållandet ”Gud existerar”) kan uppstå, är genom religiösa upplevelser. Religiösa upplevelser målades upp som grundförutsättningen för en stabil gudstro.
Jag vill göra tre påståenden i anslutning till detta: (1) Upplevelser är inte säkrare än argument; (2) Upplevelser är inte andligare än argument; (3) Varken upplevelser, argument eller att möta kärleksfulla kristna räcker för att föra en människa till Gud.
Jag är medveten om att inlägget består av ~1450 ord, så jag vill tipsa om att det går bra att hoppa till och läsa valfri punkt. Punkt (2) är kortast, men punkt (3) innehåller enligt min mening de viktigaste poängerna i inlägget. …
Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?
Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.
Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle …
Föreställ er en nybyggd träeka och låt oss kalla den E1. Ekan används flitigt och delar behöver bytas ut med jämna mellanrum. Ekans ägare byter då och då ut vissa brädor och andra saker i konstruktionen. Efter ett visst antal år är alla delar av ekan utbytta. Inte en enda molekyl från den ursprungliga konstruktionen finns kvar. Låt oss kalla den ”nya” konstruktionen E2.
Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?
För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.
Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att …
Notera begreppet samkönade äktenskap. Det avser konstellationer bestående av två personer av samma kön, som Svenska kyrkan i dagarna har valt att inkludera under rubriken ”äktenskap”, givet att två personer i en sådan konstellation önskar detta.
Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav på eller kontroll av att de två personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar både svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare åtminstone i praktiken. Två män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns något krav på att dessa måste genomgå något sorts homosexualitetstest. Och på samma sätt kan två personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att någon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om …
Thomas Nagel är professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University. Han skriver något ytterst intressant angående rädsla för religion (rädsla för Gud?):
In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.
I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. …
I en kurs jag läser nu ingår Islam: Den raka vägen av John Esposito bland kurslitteraturen. Jag har noterat ett par mer eller mindre märkliga beskrivningar av kristendomen i den nämnda boken. Ett sådant exempel är följande stycke:
Även om det inte är något framträdande tema i Koranen kom den muslimska traditionen faktiskt att acceptera att Muhammed verkade som medlare för de enskilda människorna. Men till skillnad från kristendomen handlar det inte om något ställföreträdande lidande eller försonande. Ett sådant handlande behövs inte eftersom det i islam inte finns någon lära om arvssynden. (s. 54)
Min uppfattning angående arvssynden (vilken jag uppfattar som ganska vanlig) är att den inte ska förstås som att människan bär på en ärvd skuld, utan snarare en ärvd benägenhet att synda, att göra det onda. Detta är också, enligt min mening, en god förklaring till varför människan faktiskt tenderar att göra det onda, …
För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:
Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.
Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga …
Jag har flera gånger det senaste året uppmärksammat en, i mina ögon, tämligen irriterande begreppsförskjutning vad gäller bröllop. Begreppen bröllop och äktenskap hänger förstås ihop i och med att det ena implicerar det andra. Märkligt nog så verkar dock bröllop nästan ha uppnått en sorts ”självexistens”; bröllop verkar i princip ha fått ett egenvärde som det inte haft tidigare. Det är åtminstone så jag uppfattar det; att bröllop tidigare, om än inte helt och hållet, så åtminstone i större utsträckning, handlade om äktenskap.
Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.
Idag, i …
Jag läste precis Humanisternas manifest ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”. Inget nytt under solen, men ett par kommentarer vill jag ändå göra.
Det första som slår mig är att Humanisterna gärna kastar in både sekulärhumanismen och exempelvis kristendomen under rubriken ”livsåskådningar” när detta är till fördel för Humanisterna:
Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund.
När en sådan fördel för Humanisterna inte föreligger, då buntas däremot de livsåskådningar som bejakar en övernaturlig verklighet onyanserat ihop under rubriken ”religion” och behandlas som om dessa livsåskådningar vore identiska med varandra.
Om din livsåskådning tillhör kategorin ”religion”, då ska du minsann hålla den för dig själv. Det står dig fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”, för en sådan ”personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan …
Jag har tidigare kritiserat Christer Sturmarks påstående om att evolutionen har gett oss universell och oföränderlig moral därför att moraliskt beteende ger överlevnadsfördel. Jag citerar mig själv:
Frågan är, hur tar vi oss från det faktum att ett visst beteende ger överlevnadsfördel till att ett visst beteende är moraliskt ont eller gott? Evolutionen kan på sin höjd förklara varför vi tenderar att bete oss på vissa sätt, men den kan inte säga någonting om hur vi bör bete oss. Den kan inte säga någonting om vilka beteenden som är onda respektive goda.
Möjligtvis kan evolutionen också förklara det faktum att vi upplever att vi bör bete oss på vissa sätt och att vi upplever att vissa handlingar är onda respektive goda eller att överlevnad i sig är gott – sådana upplevelser innebär överlevnadsfördel – men det säger ingenting om huruvida vi verkligen bör bete oss på vissa sätt, och inte …