Notera begreppet samkönade äktenskap. Det avser konstellationer bestående av två personer av samma kön, som Svenska kyrkan i dagarna har valt att inkludera under rubriken ”äktenskap”, givet att två personer i en sådan konstellation önskar detta.

Att tala om homosexuella äktenskap i relation till denna förändring, och den tidigare juridiska förändringen, är inte korrekt. Varför? Helt enkelt för att det inte finns varken krav på eller kontroll av att de två personerna har en viss sexuell läggning. Det struntar både svensk lag och Svenska kyrkan fullständigt i – den senare åtminstone i praktiken. Två män (eller kvinnor) kan gifta sig med varandra utan att det finns något krav på att dessa måste genomgå något sorts homosexualitetstest. Och på samma sätt kan två personer av olika kön, men som har en homosexuell läggning, gifta sig med varandra utan att någon kräver ett heterosexualitetstest. Trots detta tycker media (och andra) om att prata om homosexuella äktenskap.

Är det så farligt då? Nej, farligt är det inte. Det innebär dock en viss skillnad. De som motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp anklagas ofta för diskriminering och ”homofobi”. Att man motsätter sig ett omdefinierat äktenskapsbegrepp behöver dock inte ha någonting med homosexualitet att göra överhuvudtaget. Det finns ingen nödvändig koppling mellan dessa två företeelser.

Piteå-Tidningen skrev för en dryg vecka sedan om att ett ”20-tal personer i Piteå har begärt utträde ur kyrkan sedan beslutet togs. Vissa för att samkönade äktenskap tillåts. Andra för att en del präster vägrar viga personer av samma kön.” Denna beskrivning är oproblematisk, men artikelns rubrik var däremot inte oproblematisk: ”Homovigslar får folk att lämna kyrkan”

Rubriken säger alltså något helt annat. Den påstår att orsaken till att vissa har lämnat kyrkan har något med den sexuella läggningen hos de personer som vigs i kyrkan att göra. Detta är förstås långt ifrån självklart – och långt ifrån samma sak som att lämna kyrkan på grund av att den valt att bejaka och välsigna samkönade äktenskap.

En tänkbar orsak till att media tycker om att prata om homoäktenskap, homosexuella äktenskap eller liknande, är att det ger sken av att frågan skulle handla om homosexuellas rättigheter. Att det skulle handla om det är dock ett misstag. Vilka rättigheter man har i samhället beror inte på vilken sexuell läggning man har. Våra rättigheter kan påverkas av andra saker (som exempelvis ålder), men sexuell läggning är inte relevant för våra rättigheter. Ingenstans avkrävs vi ett svar på frågan om vilken sexuell läggning vi har innan vi får del av det man har rätt till som människa och medborgare.

Om det var så att ens sexuella läggning avgjorde var man fick sitta på bussen, vilket sjukhus man fick uppsöka vid vårdbehov, eller vilken del av stan man fick bosätta sig i, då skulle vi kunna prata om diskriminering på grund av sexuell läggning och att vilka rättigheter man har är beroende av vilken läggning man har. Så är dock inte fallet.

Notera att jag inte på något sätt förnekar att det förekommer brott mot – och annan moralvidrig behandling av –  människor på grund av deras sexuella läggning. Sådant är förstås fruktansvärt och bör bekämpas, men det har inget att göra med att de drabbade skulle sakna rättigheter – problemet är ju snarare att deras rättigheter som människor och medborgare kränks.

Från medias (och andras) sida verkar det som att man vill göra frågan om samkönade äktenskap till en känslofråga, snarare än en fråga som ska avgöras med hjälp av förnuft och argument. Att göra det hela till en känslofråga låter sig dock inte göras. Eller… det är ju inte så att det är principiellt omöjligt, men är det förnuftigt? Ledtråd: Inte alls.

(Kommentarer är som vanligt välkomna, men eftersom ämnet är lite av en trollmagnet så vill jag påpeka följande: Internettroll och andra osaklighetsivrare behöver inte tro att deras kommentarer varken kommer att publiceras eller bemötas.)