"Nej, det är klart, har man en levande tro så..."

För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:

Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.

Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga naturalistiska perspektivet som jobbigt, exempelvis då Bibelns historia ska förklaras med utgångspunkten att ingen övernaturlig entitet har varit inblandad i historien, eller då religiösa upplevelser ska förklaras i psykologiska termer.

Jag sa också att jag själv inte upplevde några sådana jobbigheter och pekade kortfattat på en rimlig orsak: Invändningar mot kristen tro var inget främmande för mig, eftersom jag under lång tid varit intresserad av just sådana, och vederläggning av dessa, något som lett mig in i otaliga diskussioner med meningsmotståndare från olika läger.

När jag sagt detta fick jag följande kommentar:

Jag har i efterhand funderat en del på den där kommentaren. Vadå ”levande tro”? Jag vet ju att det går hur bra som helst att komma till universitetet med en levande tro och gå därifrån som agnostiker/ateist, eller åtminstone med en i varierande grad naturalismanpassad tro. Problemet verkar alltså inte vara att de kristna som läser teologi, vars tro påverkas negativt, inte skulle ha en levande klassisk kristen tro när de kommer till universitetet. Problemet är snarare att de inte har det när de kommer därifrån.

Kommentaren jag fick säger en del om det (åtminstone hos vissa) rådande tänket: Om någon förlorar tron, då var det tron (eng. faith) det var fel på, som då inte var tillräckligt stark och levande. Felet satt naturligtvis i hjärtat, i motsats till huvudet. Dvs, det enda som är viktigt är en känslomässig tro – hjärtats tro. Om huvudet och förnuftet inte hänger med spelar mindre roll.

I vissa extremfall tenderar man nästan att lovorda något som bäst kan liknas med ”tro mot bättre vetande” – och det bästa som kunde hända verkar i princip vara att allt skulle peka på att Gud inte finns och att Jesus är påhittad, för då skulle man verkligen få visa hur mycket tro man har!

Jag vågar påstå att kristen tro inte är ämnad att vara sådan. Med ett sådant förhållningssätt, där intellektet i varierande grad utelämnas eller i värsta fall målas upp som en fiende till tron, då blir det kristna livet halvt och stapplande – och det är faktiskt inte så konstigt om det hela kraschar (exempelvis i mötet med högre utbildning). Jag känner mig tjatig igen, men kristna människor måste lära sig tänka – och uppskatta tänkandet.

Är du kristen så är du faktiskt kallad att också älska Gud ”av hela ditt förstånd” (Matt 22:37) – och med tanke på det så är den kristna antiintellektualismen ganska märklig…

Jag återkommer (förhoppningsvis snart) med ett relaterat inlägg om upplevelser kontra argument.