För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:
Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.
Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga …