"Tro är inte bevisbart vetande" är rubriken på en debattartikel i Dagen, publicerad igår. I den uttrycks ett par saker jag kort vill kommentera.
(Artikeln är en replik på Stefan Gustavssons utmärkta replik på den igår publicerade artikelns författares ursprungliga debattartikel. Läs gärna båda dessa, även om det inte är nödvändigt för att förstå mina kommentarer.)
Författarna skriver:
Vi argumenterar omkring förhållningssätt till kristen tro där just den apologetiska hållningen att försvara tron bär på uppenbar inneboende problematik. Det vi vill sätta ord på när det gäller just apologetiken är alltså problemet i att söka logisk förklaring till något som i grunden är gudomligt, oförklarligt och grundat på tro, inte vetande.
[...]
Hur vi än försöker kommer det att krävas något annat än logiskt hållbara argument för att bära fram Jesu ärende i denna världen. En tro på något annat. Ett hopp om en annorlunda dimension i tillvaron. …
För ett par veckor sedan befann jag mig i ett intressant samtal. Jag fick ett par frågor om mina teologistudier, hur det gick och så vidare. Jag berättade att jag skulle plugga filosofi under detta läsår, och att jag utöver det skulle läsa en teologikurs jag missade förra hösten. Jag berättade också varför det känns helt rätt att läsa filosofi:
Jag värderar noggrant tänkande högt och vill utveckla mitt tänkande ännu mer, inte minst för att med större precision kunna försvara och förklara kristen tro, en disciplin som – och nu känner jag mig tjatig – med få undantag lyser med sin frånvaro i kyrkan idag.
Någonstans efter det, om jag kommer ihåg rätt, så halkade samtalet in på att alla universitetskurser är ”konfessionsneutrala” och vad det kan innebära för troende kristna som läser teologi. Jag sa att jag har full förståelse för att kristna kan uppleva det ibland övertydliga …
Ibland när jag kollar TV-nyheterna eller råkar snegla lite på något morgonprogram och det är någon expert som intervjuas i någon fråga, då händer det att den utvalda experten slänger ur sig saker som jag anser är helt felaktiga. Det är förstås i sig självt inte konstigt alls. Jag menar, min världsbild (den kristna) är ju inte direkt i majoritet, speciellt inte bland experterna – och inte i Sverige i alla fall. Men det är precis det jag tycker är ungefär hur dumt som helst.
Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.
Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.
Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i …