"Tro är inte bevisbart vetande" är rubriken på en debattartikel i Dagen, publicerad igår. I den uttrycks ett par saker jag kort vill kommentera.

(Artikeln är en replik på Stefan Gustavssons utmärkta replik på den igår publicerade artikelns författares ursprungliga debattartikel. Läs gärna båda dessa, även om det inte är nödvändigt för att förstå mina kommentarer.)

Författarna skriver:

Vi argumenterar omkring förhållningssätt till kristen tro där just den apologetiska hållningen att försvara tron bär på uppenbar inneboende problematik. Det vi vill sätta ord på när det gäller just apologetiken är alltså problemet i att söka logisk förklaring till något som i grunden är gudomligt, oförklarligt och grundat på tro, inte vetande.

[...]

Hur vi än försöker kommer det att krävas något annat än logiskt hållbara argument för att bära fram Jesu ärende i denna världen. En tro på något annat. Ett hopp om en annorlunda dimension i tillvaron. Mitt i en tid och en kontext där mycket går att förklara med vetenskapliga medel är trons styrka just att den finns och lever bortom ett bevisbart vetande. I mötet med det omgivande samhället kan kristen tro alltså i vår mening aldrig handla om att den andre ska bli utmanövrerad av vattentäta argument. Det är ett jagande efter vind att försöka göra vetenskap av tro på det sättet. För sådan är inte tron i sin essens.

Kristen tro gör anspråk på att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, vilket är ett annat sätt att säga att kristen tro innefattar ett antal sanningsanspråk. Exempelvis att Gud blev människa i Jesus från Nasaret och att denne Jesus avrättades genom korsfästelse och sedan uppstod från de döda. Det var antingen det som hände (och då är påståendet sant) eller så var det inte det som hände (och då är påståendet falsk).

De sanningsanspråk som kristen tro gör är inte väsensskilda från andra sanningsanspråk, om att till exempel solen lyser på träden utanför mitt fönster just nu. Det är förstås enklare för mig att få kunskap om att solen lyser på träden utanför mitt fönster just nu (det räcker med att jag tittar ut genom fönstret) än om att Jesus är Gud inkarnerad, men anspråken som sådana är av samma typ (även om de har olika innehåll).

Det finns vidare inget som hindrar att man söker en logisk förklaring till exempelvis Jesu tomma grav och finner den i att Gud helt enkelt uppväckte Jesus från döden, så länge man inte med "logisk förklaring" avser en naturalistisk förklaring. Det finns inget ologiskt (i ordets rätta bemärkelse) i att en allsmäktig Gud griper in i den värld han har skapat och väcker upp någon från döden. Att en gift ungkarl uppväckte Jesus från de döda skulle däremot inte vara en logisk förklaring.

Jag får dock intrycket av att författarna med "logisk förklaring" avser just en naturalistisk förklaring (eller åtminstone något snarlikt) med tanke på fraserna "grundat på tro, inte vetande" och "försöka göra vetenskap av tro" (som beskrivning av argumenterande för den kristna trons sanning).

Det tycks som att författarna har anammat en definition av vetande där vetenskap utgör den enda källan till kunskap, och eftersom att "tron" (kristen tro, antar jag) inbegriper anspråk om sådant som ligger utanför vetenskapens område så blir "tron" förpassad till en privat sfär som inte har med "vetande" (och världen där ute) att göra. En sådan definition av vetande underminerar emellertid sig själv då den inte lever upp till sitt eget villkor.

Skulle det vara en styrka att tron "finns och lever bortom ett bevisbart vetande"? Det låter snarare som ett uttryck för att man har accepterat de så kallade vetenskapliga skeptikernas verklighetsbeskrivning och epistemologi. Det låter som ett uttryck för att man har accepterat deras spelregler och flyttat "tron" till en privat sfär som inte har med vetande att göra, där den visserligen blir oåtkomlig för många intellektuella invändningar men också dräneras på relevans och substans.

En tro som blott är en människas privata tankar och känslor, utan förankring i verkligheten där ute, den är - med undantag för dess terapeutiska effekt - meningslös. Och hur man än vrider och vänder på det så är en sådan tro inte kristen tro.

Den kristna trons anspråk kan naturligtvis inte bevisas med vetenskaplig metod, eftersom att föremålen för många (inklusive dess centrala) anspråk inbegriper sådant som ligger utanför vetenskapens område. Det är emellertid inget som omöjliggör vetande i traditionell bemärkelse (sann, berättigad tro). Vi vet, trots allt, en massa saker som inte kan bevisas vetenskapligt.

Jesus själv verkar för övrigt inte ha något emot att vi vet saker. I Matt 9 säger Jesus exempelvis följande:

"Men för att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, säger jag dig" – och nu talade han till den lame: "Res dig, ta din bädd och gå hem!" (vers 6)

Ett ytterst märkligt agerande av Jesus om han egentligen vill att saker som har med honom att göra bara ska vara privatreligiösa, ovissa och luddiga förhoppningar i motsats till sanna, berättigade trosföreställningar.

Kristen tro innebär givetvis något mer än försanthållanden och propositionell kunskap. Jag är inte kristen endast på grund av mina försanthållanden om Jesus. Jag har inte endast tro om Jesus (det har ju även djävulen) utan också tro Jesus (vilket involverar både tillit och ett visst sätt att relatera till Jesus/Gud). Ungefär så skulle man väldigt kortfattat kunna beskriva det.

Att veta och att exempelvis ha tillit är dock inte på något sätt saker som motsäger varandra. Tvärtom! Den tillit jag har till min fru, exempelvis, bygger ju på saker som jag vet om henne. Det vore knappast berömvärt om jag skulle sätta samma tillit som jag har till min fru till någon som jag saknar kunskap om, som jag inte känner.

På samma sätt är det med Jesus. Skulle det vara berömvärt att jag satte en sådan tillit till Jesus, till och med gällande mitt eviga väl, utan kunskap om honom? Utan att jag kände honom? Knappast.

Författarna skriver att kristen tro inte kan "handla om att den andre ska bli utmanövrerad av vattentäta argument". Här håller jag med. Det finns överhuvudtaget inga vattentäta argument, om man med det menar argument som leder till helt säker kunskap. Helt säker kunskap existerar inte för någon annan än Gud (som är allvetande). Det gäller dock allt, inte bara kristen tro.

Till sist: Flytten av "tron" till en privat sfär som inte har med vetande och kunskap att göra innebär att den hänger i luften, att det inte finns något svar på frågan: Varför kristen tro?

Det värsta med detta är antagligen att det förringar ett av syftena med inkarnationen, som enligt Bibeln och kristen tro är just att uppenbara vem Gud är och att göra honom känd (och då inte som i kändis, utan som i någon man känner). Med andra ord var ett av syftena med inkarnationen att göra just det som författarna tycks mena inte låter sig göras: Att ge oss kunskap om Gud.

Kristen tro involverar alltså kunskap om både Gud och annat som ligger utanför vetenskapens område.

Om sådan kunskap är omöjlig så är kristen tro helt enkelt inte sann - och då kan man inte rädda den genom att flytta den till en privatreligiös sfär som inte har något med vetande att göra (eftersom att det man då har "räddat" är något annat än kristen tro).

(Jag är medveten om att det jag skriver rimligen ger upphov till ett antal epistemologiska följdfrågor, exempelvis: Hur kan man få kunskap om Gud och/eller den kristna trons innehåll om dessa ting inte kan studeras vetenskapligt? Att jag inte försöker ge dylika och andra följdfrågor svar i texten ovan är ett medvetet val motiverat av textens omfång, tillgänglighet och att jag inte har så mycket tid till förfogande. Jag diskuterar dock gärna, i mån av tid, frågor som väcks av det jag skriver ovan.)