I slutet av januari 2020 satt jag på Bastard Burgers och åt lunch med en podd i öronen. Detta i sig var inget ovanligt. Jag gillar burgare och föredrar ibland (ofta?) att bejaka min introverthet genom att äta lunch med mina egna tankar och ett intressant samtal i öronen. Just denna gång lyssnade jag på Matt Fradds intervju med William Lane Craig i Pints with Aquinas.
Om någon vid denna tidpunkt hade sagt åt mig att jag drygt tre år och tio månader senare skulle bli katolik så hade jag förmodligen skrattat, men nu är jag alltså, sedan en knapp vecka, upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap.
Det har alltså hänt en del sedan jag åt den där burgaren.
Min resa har på många sätt varit av intellektuell natur, men inte enbart. Det har lika mycket varit en andlig resa. Inte i bemärkelsen att jag har bytt ut …
Jag har under ganska många år omfamnat sola scriptura (skriften allena) som en närmast självklar princip, och ska jag vara helt ärlig så har jag nog inte ägnat så mycket varken tid eller energi åt att reflektera över den. Jag tror att det mestadels beror på att jag helt enkelt inte har stött på någon som har ifrågasatt sola scriptura utan att mer eller mindre ifrågasätta Bibeln helt och hållet.
De diskussioner och debatter jag har ägnat mig åt har mest handlat om den religionsfilosofiska frågan om Guds existens och om vissa teologiska respektive moraliska frågor. På sin höjd har någon i det senare fallet ifrågasatt Bibelns auktoritet gällande frågan på bordet, vilket förvisso är ett implicit ifrågasättande av sola scriptura, men ett ifrågasättande baserat på premisser som jag inte bejakar och därmed ett ifrågasättande som jag kunde avfärda utan att egentligen beröra sola scriptura.
Under förra året …
När jag på avstånd har följt den inomkyrkliga yogadebatten har jag noterat något som det nu har blivit dags att kommentera. Den som på ett simplistiskt sätt vill placera mig på den ena eller andra sidan i denna debatt kommer gissningsvis att känna en viss frustration.
Jag vet inte om detta behöver sägas, men för säkerhets skull:
Min utgångspunkt i allt är att Gud är det hösta tänkbara och att det inte finns någon annan entitet som är som Gud, samt att Gud, som själv är det enda som är nödvändigt existerande och således är upphovet till alla andra tings existens (inklusive vår), har uppenbarat sig själv i historien och att den uppenbarelsen, som kulminerar i att Gud blev sann människa i Jesus, finns nedtecknad i texterna som är samlade i Bibeln. Det innebär vidare att min utgångspunkt är att bibeltexterna utgör auktoriteten för vad som är ett rätt kristet …
"Tro är inte bevisbart vetande" är rubriken på en debattartikel i Dagen, publicerad igår. I den uttrycks ett par saker jag kort vill kommentera.
(Artikeln är en replik på Stefan Gustavssons utmärkta replik på den igår publicerade artikelns författares ursprungliga debattartikel. Läs gärna båda dessa, även om det inte är nödvändigt för att förstå mina kommentarer.)
Författarna skriver:
Vi argumenterar omkring förhållningssätt till kristen tro där just den apologetiska hållningen att försvara tron bär på uppenbar inneboende problematik. Det vi vill sätta ord på när det gäller just apologetiken är alltså problemet i att söka logisk förklaring till något som i grunden är gudomligt, oförklarligt och grundat på tro, inte vetande.
[...]
Hur vi än försöker kommer det att krävas något annat än logiskt hållbara argument för att bära fram Jesu ärende i denna världen. En tro på något annat. Ett hopp om en annorlunda dimension i tillvaron. …
Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.
Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!
Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. …
"Jesus mor var otrogen" lyder rubriken på en insändare i Västerbottens-Kuriren signerad Ola R. En högst självklar slutsats, tänker nog många, inklusive Ola som skriver följande:
Det är ett ovedersägligt faktum att en kvinnas ägg måste befruktas av manliga spermier för att det skall kunna födas ett barn. I 2000 år har kristendomen odlat myten att Jesus mor Maria var jungfru. Det vill säga födde barn utan en mans medverkan.
Ännu i dag kan man höra präster i Svenska kyrkan prisa ”jungfru Maria” att hon födde Jesus och att Gud var fadern. För bara 100 år sedan visste man inte att jungfrufödsel för människor är fullständigt omöjligt. Men i dag vet vi. Jungfrufödsel är helt omöjligt.
Den enda slutsatsen blir alltså att Maria var otrogen med en annan man och Jesus fick växa upp med en styvpappa. [...] När ska de kristna vakna och inse att deras lära om Jesus …
Konceptet religion underminerar kristen tro.
Om du inte tycker att det låter konstigt så beror det antagligen på att du är bekant med klyschan om att tro på Jesus handlar om en relation och inte religion, men det är faktiskt inte den frasen jag har i åtanke.
Det inte nödvändigtvis de saker och företeelser som vi kategoriserar som religion som underminerar kristen tro (även om det kan vara så också), utan snarare föreställningen om religion som en egen sfär av saker och företeelser.
I vår kultur anses religion vara en privatsak; något som inte har med fakta och kunskap att göra, något som snarare handlar om personliga preferenser, (subjektiv) mening, tycke och smak.
Religion är med andra ord ett delområde i den subjektiva och privata sfären, medan exempelvis vetenskap placeras i den objektiva och publika sfären.
Detta synsätt, som även finns hos människor som kallar sig kristna, medför …
Hej Svenska kyrkan!
Jag har varit medlem i dig i princip hela mitt liv. Under de första 19 åren brydde jag mig inte alls om dig. Sedan hände något och jag upptäckte att hela den där "Jesusgrejen" var på riktigt - en upptäckt jag faktiskt gjorde långt utanför dina verksamheter. Konfrontationen med Jesus sparkade mitt liv i en helt ny riktning.
Ungefär samtidigt blev jag frustrerad över att du, Svenska kyrkan, inte riktigt verkade ha gjort samma upptäckt som jag. Ditt sätt att praktisera tron på Jesus framstod som lamt i förhållande till det jag, trots min då begränsade teologiska och kyrkohistoriska kunskap, kunde läsa om i Nya Testamentet.
Det verkade som att du hade reducerat att följa Jesus, något som i bibeltexterna tycktes involvera både en helt annorlunda världsbild (än den som indoktrineras in i oss av västerländsk kultur) och ett radikalt annorlunda sätt att leva livet, till …
Föregående inlägg handlade om sanningsrelativism. Följande kommer att handla om en annan form av relativism: moralisk relativism (också kallad "värderelativism"). Fullskalig sanningsrelativism implicerar moralisk relativism, men moralisk relativism förutsätter inte sanningsrelativism, vilket är mitt skäl för att diskutera denna världsbildsingrediens separat.
Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer. En person, grupp eller kultur hävdar att det är moraliskt orätt att stjäla, en annan hävdar att det är inte är moraliskt orätt att stjäla, men det finns ingen objektiv måttstock som avgör denna eller andra handlingars moraliska status.
Min uppfattning är att konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig. Det finns många som uttrycker ett bejakande av moralisk relativism, men som i praktiken agerar som om det existerar objektiva och universella moraliska värden. Exempelvis när …
Ett budskap hörs aldrig i ett vakuum. Ett budskap kan tolkas, förstås och praktiseras på väldigt olika sätt beroende på mottagarens världsbild. Det låter antagligen inte så konstigt, och många kristna nickar nog instämmande om jag säger att "folk har dålig koll på kristen tro idag" och att det innebär en utmaning för kyrkan (med 'kyrkan' avser jag Jesustroende människor oberoende av samfundstillhörighet), men jag vill påstå att utmaningarna är större än vad jag tror att de flesta tänker sig.
Utmaningen består inte i att att gemene man inte längre kan recitera bibelberättelser.
Man skulle kanske snarare kunna säga att utmaningen - om vi ska prata om berättelser - består i att berättelsen om Jesus är likställd Sagan om ringen, och att Jesus, i likhet med Frodo och Gandalf, betraktas som en påhittad litterär figur (om än till viss del baserad på en verklig, historisk person).
Att nöja sig …