Föregående inlägg handlade om sanningsrelativism. Följande kommer att handla om en annan form av relativism: moralisk relativism (också kallad "värderelativism"). Fullskalig sanningsrelativism implicerar moralisk relativism, men moralisk relativism förutsätter inte sanningsrelativism, vilket är mitt skäl för att diskutera denna världsbildsingrediens separat.

Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer. En person, grupp eller kultur hävdar att det är moraliskt orätt att stjäla, en annan hävdar att det är inte är moraliskt orätt att stjäla, men det finns ingen objektiv måttstock som avgör denna eller andra handlingars moraliska status.

Min uppfattning är att konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig. Det finns många som uttrycker ett bejakande av moralisk relativism, men som i praktiken agerar som om det existerar objektiva och universella moraliska värden. Exempelvis när de hävdar att andras åsikter i moralfrågor är felaktiga (som om det existerade en objektiv måttstock), eller när de pratar om mänskliga rättigheter som universella, eller när de menar att det har skett en moralisk utveckling över tid (snarare än bara en förändring).

Ett annat intressant exempel där inkonsekvensen blir tydlig är när någon som hävdar att det inte finns några objektiva moraliska värden två minuter senare försöker använda existensen av ondska som ett argument mot Guds existens.

Man kan, som bekant, inte både äta kakan och ha den kvar. En mer genomgående kritik av moralisk relativism ligger dock utanför denna artikels ärende.

Om konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig, så är en inkonsekvent variant desto vanligare. Det är åtminstone min uppfattning att relativt många människor i vår kultur förnekar att det finns objektiva moraliska värden och plikter, även om de i praktiken inte agerar konsekvent mot den idén.

I relation till kristen tro så utgör den selektiva och/eller inkonsekventa moraliska relativismen likväl ett problem.

När den kryper in i kristna sammanhang leder den till att tydlig moralisk undervisning i Bibeln trycks åt sidan om den krockar med människors egna önskningar.

För en viss handling kan ju omöjligen vara en synd om jag verkligen, verkligen, av hela mitt hjärta, önskar utföra denna handling. Speciellt inte om jag dessutom upplever en stor glädje och tillfredsställelse i utföra handlingen.

Det som har hänt här är att avgörandet av en handlings moraliska status har flyttats till den subjektiva sfären. Det är mina känslor och önskningar som, ytterst sett, avgör vad som är synd, inte någon objektiv norm "där ute".

Bibelns moraliska undervisning duger bra när den bejakar det vi själva känner och önskar. Då går det bra att lyfta fram den. Men när dess moraliska undervisning krockar med våra känslor och önskningar, då läggs den åt sidan.

För att vi ska fortsätta se ut att vara någorlunda kristna och bibliska så drar vi ord om Guds nåd som en stor och tjock filt över den moraliska undervisningen i Bibeln. Då slipper vi sätta ord på handlingarnas moraliska status. Då kan vi bara vara tysta om de där sakerna som Bibelns moraliska undervisning förbjuder, och som vi vet att många i våra sammanhang, gång på gång, medvetet väljer att göra och lever i. Då slipper vi uppmana till omvändelse. Och vi slipper omvända oss själva. Tror vi.

Och ungefär här någonstans har nåden förvandlats till något som står i motsättning till att uppmana till omvändelse, att vända sig bort från synden, trots att någon sådan motsättning inte existerar i Bibeln.

Den moraliska relativismen underminerar också själva evangeliet. För om moralen är relativ, då existerar ingen synd (moralisk skuld till Gud), och då är det absurt att vi skulle behöva räddas från våra synder (Matt 1:20-21), och korset blir helt omotiverat och patetiskt. Kort sagt: Kristen tro och det kristna budskapet blir irrelevant.

En kristen världsbild inkluderar att Gud är moralens källa och standard, vilket innebär att moraliska värden och våra moraliska plikter är vad de är, alldeles oavsett vad vi tänker, känner eller tycker om det. Utan detta blir kristen tro inte begriplig.

Därför är det kraftigt kontraproduktivt när kristna, i ett tafatt försök att bli populärare, eller i en hispig rädsla för gamla tiders "syndakataloger", slutar prata om synd, slutar undervisa om bibliska moraliska principer, och slutar uppmana till omvändelse.

Nästa artikel i serien hittar du här.