Många tycks lägga betydligt mer tid och energi på sin profilbild än på sin världsbild. Det verkar vara viktigare hur man ser ut i sociala medier än att reda ut varifrån man kommer och vart man är på väg (ytterst sett, inte geografiskt), meningen med livet, vad som är värt något, vad som är verkligt, hur man bör handla och leva sitt liv, och andra världsbildsfrågor.
Meningen med livet verkar, om än outtalat, antas bestå i att ha roligt och till varje pris undvika tristess. Vi har såklart industrialiserat hela grejen. Skulle man befinna sig för långt från de andra skärmarna, och hamnar för nära att vara ensam med sina egna tankar och det potentiella hotet från existentiella frågor, då rycker femtumsskärmen i fickan ut till undsättning.
Världsbildsinkoherens är lite av en folksjukdom. Just det är måhända ingen ny företeelse, men jag vill påstå att inkoherensen visar sig på ett …
Konceptet religion underminerar kristen tro.
Om du inte tycker att det låter konstigt så beror det antagligen på att du är bekant med klyschan om att tro på Jesus handlar om en relation och inte religion, men det är faktiskt inte den frasen jag har i åtanke.
Det inte nödvändigtvis de saker och företeelser som vi kategoriserar som religion som underminerar kristen tro (även om det kan vara så också), utan snarare föreställningen om religion som en egen sfär av saker och företeelser.
I vår kultur anses religion vara en privatsak; något som inte har med fakta och kunskap att göra, något som snarare handlar om personliga preferenser, (subjektiv) mening, tycke och smak.
Religion är med andra ord ett delområde i den subjektiva och privata sfären, medan exempelvis vetenskap placeras i den objektiva och publika sfären.
Detta synsätt, som även finns hos människor som kallar sig kristna, medför …
Föregående inlägg handlade om sanningsrelativism. Följande kommer att handla om en annan form av relativism: moralisk relativism (också kallad "värderelativism"). Fullskalig sanningsrelativism implicerar moralisk relativism, men moralisk relativism förutsätter inte sanningsrelativism, vilket är mitt skäl för att diskutera denna världsbildsingrediens separat.
Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer. En person, grupp eller kultur hävdar att det är moraliskt orätt att stjäla, en annan hävdar att det är inte är moraliskt orätt att stjäla, men det finns ingen objektiv måttstock som avgör denna eller andra handlingars moraliska status.
Min uppfattning är att konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig. Det finns många som uttrycker ett bejakande av moralisk relativism, men som i praktiken agerar som om det existerar objektiva och universella moraliska värden. Exempelvis när …
Ett budskap hörs aldrig i ett vakuum. Ett budskap kan tolkas, förstås och praktiseras på väldigt olika sätt beroende på mottagarens världsbild. Det låter antagligen inte så konstigt, och många kristna nickar nog instämmande om jag säger att "folk har dålig koll på kristen tro idag" och att det innebär en utmaning för kyrkan (med 'kyrkan' avser jag Jesustroende människor oberoende av samfundstillhörighet), men jag vill påstå att utmaningarna är större än vad jag tror att de flesta tänker sig.
Utmaningen består inte i att att gemene man inte längre kan recitera bibelberättelser.
Man skulle kanske snarare kunna säga att utmaningen - om vi ska prata om berättelser - består i att berättelsen om Jesus är likställd Sagan om ringen, och att Jesus, i likhet med Frodo och Gandalf, betraktas som en påhittad litterär figur (om än till viss del baserad på en verklig, historisk person).
Att nöja sig …