Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.

Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!

Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. Först då kan vi "tro på Gud". Om Guds vilja överensstämmer med vår vilja, då kan Gud få vara med och bestämma.

Gud får då vara med på våra villkor.

När det kommer till Bibeln finns det en tendens till att endast bejaka de saker vi gillar, som att Gud är kärlek (och här ägnar vi oss åt ekvivokation och stoppar in vår kulturs definition av ordet 'kärlek'). Vi lyfter också gärna fram nåden och låter det andra stå tillbaka. Vi ägnar oss också åt nyspråk och låter ordet 'nåd' betyda att Gud rätt och slätt bejakar och accepterar oss precis som vi är.

Jesus kan också bli en mysig kosmisk nallebjörn tillika livsförbättrare, vars uppgift är att bekräfta oss och få oss att känna oss tillfreds med oss själva.

Det finns också en tendens till att försöka sälja Jesus genom att berätta för andra om vilka positiva effekter Jesus kan ha på livet. Och vi garanterar då i princip att det inte innebär några jobbiga förändringar. Den som köper det vi säljer kan givetvis fortsätta leva som vanligt; det viktiga är att man "tror på Jesus", får ett fantastiskt liv och "slipper helvetet".

Vi tenderar också att bejaka saker i den kristna moralen när den överensstämmer med vår egen vilja. När det kommer till saker där klassisk kristen moral krockar med våra önskningar, då drar vi snabbt fram det vi kallar nåd (som då är något annat än det till exempel Paulus kallar nåd) och direkt förvandlas Guds vilja till något som inte har så stor betydelse så länge vi "tror på Jesus".

Det som genomsyrar allt detta är ett förhållningssätt till Gud där Gud är underställd oss. Sakernas rätta tillstånd är emellertid att vi underkastar oss Gud och i allt låter Gud ha sista ordet. Guds befallningar utgör våra moraliska plikter. Och det är Guds prerogativ att, i egenskap att Skapare, diktera villkoren för det skapade.

Gud är Gud. Inte du. Inte jag. Inte någon annan.

Att Guds moraliska vilja krockar med våra önskningar är inte förvånande. Tvärtom. Vi är, på grund av syndafallet, från födseln syndare och fiender till Gud. Därför behöver vi försonas med Gud, vilket är möjligt genom att Gud själv blev människa och betalade priset för vår synd. Men att försonas med Gud inbegriper att jag inser och erkänner att jag är en syndare, skyldig inför Gud. Det innebär i sin tur att jag inser att mitt tillstånd, mina önskningar och mitt handlande är färgat av synden. Det innebär vidare att även en mycket stark önskan hos mig, och något som faller sig naturligt för mig, kan vara moraliskt felaktigt (synd).

Att försonas med Gud inbegriper att jag erkänner Guds moraliska vilja som god och rätt, även när den krockar med mina egna önskningar.

Det innebär att jag får en andra ordningens önskan (en önskan om mina andra önskningar) om att min vilja och mina önskningar ska förändras så att de ligger i linje med det som är Guds vilja.

Man blir inte räddad (frälst) från synden bara genom att man hyser ett par vackra försanthållanden om Jesus. Att tro på Jesus är inte att endast hålla för sant att Jesus är Gud inkarnerad. Och man blir inte räddad bara för att man har upprepat en så kallad "frälsningsbön" som gensvar på löften om ett fantastiskt liv på ens egna villkor.

Att tro på Jesus inbegriper ett erkännande, mottagande och omfamnande av, samt tillit till, Jesus Kristus, Gud inkarnerad, och det han sa och gjorde. Det är att ställa sig på Guds sida mot sig själv. Där sker det saliga bytet: min synd mot Jesu rättfärdighet.

Jag kan inte tro på Jesus i den bemärkelsen och samtidigt vidhålla att det är jag och bara jag som bestämmer vad jag ska och bör göra. Jag kan inte vara herre över mitt eget liv och samtidigt ha Jesus som herre över mitt liv.