Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.
Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!
Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. …