I en kurs jag läser nu ingår Islam: Den raka vägen av John Esposito bland kurslitteraturen. Jag har noterat ett par mer eller mindre märkliga beskrivningar av kristendomen i den nämnda boken. Ett sådant exempel är följande stycke:

Även om det inte är något framträdande tema i Koranen kom den muslimska traditionen faktiskt att acceptera att Muhammed verkade som medlare för de enskilda människorna. Men till skillnad från kristendomen handlar det inte om något ställföreträdande lidande eller försonande. Ett sådant handlande behövs inte eftersom det i islam inte finns någon lära om arvssynden. (s. 54)

Min uppfattning angående arvssynden (vilken jag uppfattar som ganska vanlig) är att den inte ska förstås som att människan bär på en ärvd skuld, utan snarare en ärvd benägenhet att synda, att göra det onda. Detta är också, enligt min mening, en god förklaring till varför människan faktiskt tenderar att göra det onda, men även om vi ger en annan förklaring för denna tendens – om vi förnekar arvssynden – så kvarstår ju likväl det faktum att vi människor syndar och gör det onda, och det är ju detta som utgör grunden för vårt behov av försoning med Gud.

I islamsk teologi är människan inte fördärvad, och av detta följer att hon inte har något behov av regeneration (”pånyttfödelse”). Jag menar dock att behovet av regeneration inte är ekvivalent med behovet av försoning. Även om det skulle vara så att människan inte är fördärvad (och därför inte är i behov av regeneration) så försvinner inte behovet av försoning. För även om jag kunde bestämma mig för att aldrig mer göra eller tänka ont, och resten av livet handla i enlighet med detta beslut, så kvarstår likväl det faktum att jag har tänkt och gjort ont – och att jag således är i behov av Guds förlåtelse. Att jag, om det skulle vara möjligt, slutar göra det onda är inget som påverkar att jag står i skuld till Gud för det onda jag redan har gjort. Jag skulle alltså vara i behov av förlåtelse för det onda jag har gjort, även om jag aldrig mer gjorde något ont.

Enligt kristen teologi hänger Guds försonande av människan med sig själv ihop med Jesu död på korset. Den ställföreträdande korsdöden är vad som möjliggör försoningen. (Och här finns förstås en stor och relevant skillnad gentemot islam.)

En lite mer (men inte alltför) formell sammanfattning:

(1) Det Esposito kallar ”ställföreträdande lidande eller försonande” är (enligt kristendomen) nödvändigt för att människan ska försonas med Gud.

(2) Även om vi bortser från arvssynden (och förnekar att människan tenderar att göra det onda, trots att detta är helt uppenbart) så är människan ändå, på grund av det onda hon har gjort, i behov av försoning och förlåtelse.

(3) Alltså: Ett förnekande av läran om arvssynden leder inte till att den ställföreträdande korsdöden inte behövs, och att islam saknar ”ställföreträdande lidande eller försonande” kan således inte förklaras med att ”det i islam inte finns någon lära om arvssynden”.