Innan jag kommer till det jag tänkte skriva om nu är det på sin plats med lite snabb bakgrundsinformation för den som inte är en frekvent läsare av EFS tidning Budbäraren.
I förra numret fanns en insändare av två präster i Oscars församling med rubriken ”Tryggt för unga i Salt?”. De efterfrågande någon sorts garanti för att Salt (EFS barn- och ungdomsorganisation) inte har en klassiskt kristen syn i sexualmoraliska frågor. Salts generalsekreterare respektive ordförande svarade i samma nummer. (Det finns mycket som skulle kunna sägas om innehållet i speciellt den förstnämnda insändaren, men det här är tänkt att handla om något annat, så jag lämnar det mesta osagt.)
I det senaste numret av EFS tidning Budbäraren återkommer prästerna i Oscars församling och efterfrågar tydliga svar på vilka värderingar som verksamheten grundar sig på ”när det handlar om homo-, bi- och transsexuella personer”. De ställer frågan om Salt har …
I luthersk teologi finns ett antal paradoxer, ett antal lärosatser som tycks vara oförenliga. Man menar att man från bibeltexten direkt kan härleda vissa lärosatser: A, B och C. När A och B tycks implicera icke-C så håller man ändå fast vid A, B och C, och menar att det är det människans begränsade eller ”förmörkade” förnuft som felaktigt betraktar A, B och C som oförenliga.
Jag ska direkt erkänna att jag har problem med detta förhållningssätt. En paradox är per definition en skenbar motsägelse. Om något tycks vara logiskt motsägelsefullt så kan man inte med rätta kalla det paradox utan att visa att det inte föreligger en verklig motsägelse. Det räcker, enligt min mening, inte med att endast hänvisa till det mänskliga förnuftets begränsningar när man framhåller ett antal till synes oförenliga lärosatser. Då skulle man kunna komma undan med vad som helst.
Det är inte heller …
Jag vill börja med att poängtera att många av tankarna i det här inlägget är ”work in progress”. Jag har inte tänkt klart. Det kan man väl egentligen aldrig säga att man har, men här känner jag mig lite extra ”oklar”. Jag vill också flagga för att det, åtminstone enligt min bedömning, bitvis kan bli ganska tekniskt.
Den som är uppmärksam noterar gissningsvis att jag nu använder mig av vad som tycks vara den vedertagna stavningen: arvsynd (med ett ”s”) istället för arvssynd (med två ”s”). (Stavningen med ett ”s” är den av svensk språkelit vedertagna stavningen. Stavningen med två ”s” ger dock ca 430 % fler sökträffar på Google.)
Läs gärna föregående inlägg om arvsynd och ansvar innan du läser vidare.
Ett villkor för moraliskt ansvar skulle kunna vara följande:
(MA*) En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det …
En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.
Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:
En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.
Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?
Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av …
Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.
Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig …
I en kurs jag läser nu ingår Islam: Den raka vägen av John Esposito bland kurslitteraturen. Jag har noterat ett par mer eller mindre märkliga beskrivningar av kristendomen i den nämnda boken. Ett sådant exempel är följande stycke:
Även om det inte är något framträdande tema i Koranen kom den muslimska traditionen faktiskt att acceptera att Muhammed verkade som medlare för de enskilda människorna. Men till skillnad från kristendomen handlar det inte om något ställföreträdande lidande eller försonande. Ett sådant handlande behövs inte eftersom det i islam inte finns någon lära om arvssynden. (s. 54)
Min uppfattning angående arvssynden (vilken jag uppfattar som ganska vanlig) är att den inte ska förstås som att människan bär på en ärvd skuld, utan snarare en ärvd benägenhet att synda, att göra det onda. Detta är också, enligt min mening, en god förklaring till varför människan faktiskt tenderar att göra det onda, …