I luthersk teologi finns ett antal paradoxer, ett antal lärosatser som tycks vara oförenliga. Man menar att man från bibeltexten direkt kan härleda vissa lärosatser: A, B och C. När A och B tycks implicera icke-C så håller man ändå fast vid A, B och C, och menar att det är det människans begränsade eller ”förmörkade” förnuft som felaktigt betraktar A, B och C som oförenliga.

Jag ska direkt erkänna att jag har problem med detta förhållningssätt. En paradox är per definition en skenbar motsägelse. Om något tycks vara logiskt motsägelsefullt så kan man inte med rätta kalla det paradox utan att visa att det inte föreligger en verklig motsägelse. Det räcker, enligt min mening, inte med att endast hänvisa till det mänskliga förnuftets begränsningar när man framhåller ett antal till synes oförenliga lärosatser. Då skulle man kunna komma undan med vad som helst.

Det är inte heller så att man automatiskt ärar Gud bara för att man pratar om det mänskliga förnuftets begränsningar. Endast om man korrekt identifierar dessa begränsningar och därmed uttalar sig sanningsenligt om dessa ärar man Gud. För Gud kan knappast sägas bli ärad av att vi gör falska utsagor om hans skapelse, inklusive människan och hennes förnuft och intellekt.

Vidare så måste vi, tror jag, skilja på om A, B och C (1) är internt motstridiga och om vi (2) ”bara” saknar kunskap om hur A, B och C fungerar och hänger ihop. Det finns massvis med saker, inte minst när det gäller sådant som är relaterat till Gud, där vi saknar förmåga att själva utröna hur saker ligger till. Vi är exempelvis fullständigt beroende av att Gud uppenbarar sig själv för att vi ska kunna få kunskap om honom. En intern motstridighet mellan A, B och C beror dock inte på vad vi inte vet och vi kan därför inte, menar jag, hänvisa till våra begränsningar för att lösa problemet.

Vi bör också, menar jag, vara ödmjuka inför att vi faktiskt kan ha missuppfattat och feltolkat något i bibeltexterna, inte minst om vi ser interna motstridigheter mellan olika lärosatser (som baserar sig på våra tolkningar av bibeltexterna). Det kan ju exempelvis vara så att vi istället för lärosats C bör härleda lärosats C* från bibeltexterna, och att detta upplöser motstridigheten (om exempelvis C* är förenlig med icke-C, som impliceras av A och B).

Jag tror också att vi bör undvika att godtyckligt ”vinka av” förnuftet när det passar oss. Dvs. vi kan inte använda och lita på förnuftet i vårt bibeltolkande och teologibygge och sedan, utan några egentliga skäl, helt plötsligt hänvisa till dess begränsningar när vi stöter på ett problem som vi inte tycks kunna lösa. Om jag ska vara ärlig så är det ungefär så jag uppfattar att luthersk teologi gör gällande ”paradoxerna”.

Låt oss göra det här mer konkret genom att ta upp en av paradoxerna:

Alla människor är döda i sina synder. Alla människor är totalt fördärvade av synden. Ingen människa kan i någon utsträckning söka Gud. Alla människor gör, tvärtom, i samma utsträckning motstånd mot Guds nåd. Gud vill emellertid att alla människor ska bli räddade och är lika nådig mot alla människor. Ändå blir vissa människor räddade och andra inte.

Här vägrar ”sann” luthersk teologi säga att den sistnämnda skillnaden beror på någon skillnad hos Guds nåd (som i kalvinismen) eller någon skillnad hos människorna (som i katolicismen och arminianismen) som blir räddade respektive inte räddade. Guds nåd (N) + människa (M) ger alltså varierande resultat, trots att inga relevanta skillnader/variationer föreligger hos N och M.

Det här är, som jag ser det, oerhört problematiskt. Man kan naturligtvis, som ”sanna lutheraner” gör, envist hävda att detta är en skenbar motsägelse och att vi inte har det ”ljus” som krävs för att se hur det hänger ihop. Detta skulle jag kanske göra, om det inte var för att jag inte tror att att ett bejakande av en variation hos M nödvändigtvis implicerar att människan bidrar till sin frälsning och att frälsningen därmed inte är endast av nåd.

Här är jag i gott sällskap, med Carl Olof Rosenius:

När det ibland hävdas att Gud – utan hänsyn till hur människor förhåller sig – skulle ha utvalt vissa till frälsning och andra till förtappelse, så måste en sådan uppfattning med allt kraft tillbakavisas. Vi har redan sett hur Skriften är full av vittnesbörd om att Gud inte vill någon syndares död. Han vill istället att syndaren vänder om och får leva. Men han har också bestämt att människan som en fri varelse skulle få välja mellan liv och död.

Den frihet som innebär att hon kan hålla Guds lag och fly undan synden – den är för alltid borta. Människan har en syndig natur och är såld till träl under synden. Men det är inför Kristus, som hon nu har att välja. När kallelsen till gästabudet gick ut: Kom, ty nu är allt redo, då heter det att den ene gick bort till sitt jordgods och den andre till sin köpenskap. De föraktade den inbjudan de fått och då – men först då – föll domen: Ingen av dem som var inbjudna skall smaka min måltid. Och i liknelsen om fikonträdet heter det att vingårdsmannen bad: Herre, låt det stå kvar också detta år, tills jag har fått gräva omkring det och göda det. Kanske kommer det då att bära frukt. I annat fall kan du låta hugga ner det.

Dessa exempel – och många med dem – visar att det är först sedan Herren försökt alla utvägar att frälsa oss, som den avgörande domen fälls. När han bjuder oss att komma, när han handlar med oss, får vi också möjlighet att välja mellan liv och död. Och det är detta val, som avgör vårt eviga öde.

(Carl Olof Rosenius, I Guds hjärta, EFS-förlaget, 1992, 233-234)

För bland annat detta har Rosenius blivit anklagad för att förespråka synergism. Om Rosenius (och min) ståndpunkt är synergistisk beror förstås på definitionen av ordet. Jag menar dock att detta, oavsett hur det ligger till med terminologin (som i vilket fall som helst knappast har något egenvärde), inte motsäger det Paulus skriver i Efesierbrevet 2:8-9: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.”

Anta att någon ger mig en miljon kronor utan att jag har gjort något för att förtjäna det. Anta också att jag väljer att ta emot pengarna. Kan jag då säga att jag förtjänade pengarna för att jag accepterade gåvan? Har jag då något att berömma mig av? Kan jag peka på några gärningar som gjorde mig förtjänt av pengarna? Givetvis inte! Att ta emot en gåva är inte något som automatiskt gör mig förtjänt av den gåvan.

Frälsningen är Guds gåva. Att jag väljer att ta emot den istället för att förkasta den, och att det finns ett fritt val i detta, det innebär inte på något enda sätt att jag därför förtjänar frälsningens gåva. Om mottagandet av frälsningen, genom tro, är något passivt - och det istället är förkastandet av frälsningen som innebär ett aktivt motstånd mot Guds nåd – då tycks det än mer orimligt att prata om att jag har gjort något för att förtjäna Guds nåd och frälsningen.

Att berömma sig själv för frälsningen, det är lika absurt som att berömma sig själv istället för räddningspersonalen, när man i samband med en trafikolycka blivit räddad ur en bil där man suttit fastklämd, bara för att man var vid medvetande och inte aktivt gjorde motstånd mot räddningspersonalens arbete.

Avvisas det förhållningssätt som (bland annat) Rosenius ger uttryck för av de lutherska bekännelseskrifterna? Absolut! Jag är emellertid mer brydd om huruvida förhållningssättet gör rättvisa åt bibeltexterna än att det kan stämplas som förenligt med ”den sanna lutherdomen”.