En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.

Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:

En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.

Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?

Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av den tycks vara ovanliga, speciellt i kyrkan (kristendomskritiker brukar däremot referera till den mer frekvent).

Min hypotes om varför detta förhållande råder är att många inte ser implikationerna av att frälsningen är frälsning från något. Istället tänker de att Gud har gett oss ett erbjudande om frälsning, och att det är upp till mig att ta emot eller förkasta detta – och om jag förkastar det, då väljer jag att själv ta konsekvenserna av min synd. Jag är alltså, enligt detta sätt att tänka, klandervärd endast i kraft av att ha förkastat Guds frälsningserbjudande.

Detta sätt att resonera är dock problematiskt. Det jag blir frälst från är synden och Guds dom över densamma:

Jag måste alltså, genom min synd, förtjäna Guds dom innan och utan att Gud ger mig sitt frälsningserbjudande, annars finns det inget som jag behöver frälsas från!

Moraliskt ansvar för en viss handling förutsätter moraliskt ansvar vid tidpunkten då handlingen utförs. Jag kan inte vid ett senare tillfälle, exempelvis när jag blir konfronterad med Guds frälsningserbjudande, bli moraliskt ansvarig för tidigare handlingar. Antingen var jag moraliskt ansvarig vid handlingarnas utförande eller så var jag det inte och kan inte heller bli det.

Varför? Det kan helt enkelt inte, i efterhand, bli sant att jag kunde ha förhindrat handlingens utförande (och det senare är ju ett villkor för att jag ska kunna vara moraliskt ansvarig för handlingen i fråga) – och om någon frågar varför detta är så, då svarar jag som Louis Armstrong lär ha svarat när han fick frågan ”What is jazz?”:

If you gotta ask, you ain’t never gonnna know!

Frälsningen är också nära förknippad med förlåtelse av begångna synder, men om jag inte har varit moraliskt ansvarig för de onda handlingar jag har begått, då finns det inget att förlåta. Detta gäller även efter att jag har accepterat Guds frälsningserbjudande (om jag accepterar det), eftersom jag fortfarande dras med arvssyndens effekter.

Man kan formulera ytterligare argument (för att visa att hänvisningar till frälsningserbjudandet inte duger som förklaring till att jag är moraliskt ansvarig för mina handlingar trots min ”arvsyndsdefekt”) utifrån det faktum att frälsningen är oförtjänt, men jag menar att det som redan sagts räcker.

Så, hur kan det vara möjligt att jag är moraliskt ansvarig för min synd om jag inte kan undvika att synda? Är det inte Adam, snarare än jag själv, som är ansvarig för min synd?

Detta blir ämnet för nästa ett framtida blogginlägg. Ni får gärna tänka högt i kommentarsfältet. I alla fall om era tankar har med denna fråga att göra. :)