Efter fredagens vidriga terrorattentat i Paris har vissa ledarskribenter skyndat sig att påtala att det inte finns någon koppling till religion.
Olle Lönnaeus skriver:
Ett krig pågår. Men det är inte – som mörka krafter påstår - ett krig mellan religioner eller mellan nord och syd.
Utan ett krig mellan oss som tror på demokratin och det öppna samhället – och dem som vill förgöra det.
Karin Pettersson skriver:
Och ja, det som sker nu är ett krig. Men inte mellan religioner som vissa vill få det till. Utan mellan värderingar.
Att detta påtalas bottnar naturligtvis i att man vill positionera sig själv så långt bort som möjligt från att säga att Islam tenderar att generera den här typen av händelser. Oavsett hur det ligger till när det gäller det senare så menar jag att ledarskribenternas formuleringar inte bara avslöjar deras islamofobifobi, utan också en viss …
I en kurs jag läser nu ingår Islam: Den raka vägen av John Esposito bland kurslitteraturen. Jag har noterat ett par mer eller mindre märkliga beskrivningar av kristendomen i den nämnda boken. Ett sådant exempel är följande stycke:
Även om det inte är något framträdande tema i Koranen kom den muslimska traditionen faktiskt att acceptera att Muhammed verkade som medlare för de enskilda människorna. Men till skillnad från kristendomen handlar det inte om något ställföreträdande lidande eller försonande. Ett sådant handlande behövs inte eftersom det i islam inte finns någon lära om arvssynden. (s. 54)
Min uppfattning angående arvssynden (vilken jag uppfattar som ganska vanlig) är att den inte ska förstås som att människan bär på en ärvd skuld, utan snarare en ärvd benägenhet att synda, att göra det onda. Detta är också, enligt min mening, en god förklaring till varför människan faktiskt tenderar att göra det onda, …