I en kurs jag läser nu ingår Islam: Den raka vägen av John Esposito bland kurslitteraturen. Jag har noterat ett par mer eller mindre märkliga beskrivningar av kristendomen i den nämnda boken. Ett sådant exempel är följande stycke:
Även om det inte är något framträdande tema i Koranen kom den muslimska traditionen faktiskt att acceptera att Muhammed verkade som medlare för de enskilda människorna. Men till skillnad från kristendomen handlar det inte om något ställföreträdande lidande eller försonande. Ett sådant handlande behövs inte eftersom det i islam inte finns någon lära om arvssynden. (s. 54)
Min uppfattning angående arvssynden (vilken jag uppfattar som ganska vanlig) är att den inte ska förstås som att människan bär på en ärvd skuld, utan snarare en ärvd benägenhet att synda, att göra det onda. Detta är också, enligt min mening, en god förklaring till varför människan faktiskt tenderar att göra det onda, …