Göran Hägglund gjorde ett fruktansvärt och hatfullt uttalande i en intervju i Nyhetsmorgon. Jag blev nästintill chockad; jag trodde inte att någon kunde vara så ondskefull! Så vad sa han då? Han sa: ”Jag tror att det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa. Det är eftersträvansvärt.”

Jag var förstås ironisk när jag skrev ovanstående, men skulle man bara se till reaktionerna – och inte se på vad han egentligen sa – då är det inte speciellt långsökt att tro att Göran Hägglund måste ha sagt något alldeles förfärligt hemskt. Givet vad Hägglund faktiskt sa så tror jag dock att reaktionerna säger betydligt mer om hans meningsmotståndare än vad de säger om Hägglund eller hans åsikter.

Håkan Andersson, förbundsordförande HBTs Sverige, citeras i Dagen:

- Han kränker homosexuella som har barn och barn som har homosexuella föräldrar.

Jag är medveten om att det råder ”kränk”-inflation i det här landet och att ordet används till höger och vänster om alla möjliga saker, men jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglund begår ett moraliskt fel när han säger att han tror att kärnfamiljen är bäst (för barnen) och därför är eftersträvansvärd. Alltså, jag utgår ifrån att Andersson påstår att Hägglunds uttalande innebär ett verkligt moraliskt fel - inte bara att Hägglunds åsikter tillhör de där politiskt inkorrekta åsikterna som ingen ska få uttrycka utan att bli lynchad (det senare är nämligen inte samma sak).

Så vari ligger då det verkligt kränkande i Hägglunds uttalande? Alltså, åter igen, frågan gäller inte det tidstypiska ”kränkande” á la ”Jag tycker inte om vad du säger så jag säger att du kränker mig!”. Frågan gäller vari det verkligt kränkande ligger – och vad jag kan se så ligger det exakt ingenstans. Det finns inte. Att säga att en viss typ av familjekonstellation är bättre för barnen än en annan, på vilket sätt skulle det vara kränkande? Det är fullt jämförbart med att säga att en viss typ av uppfostran är bättre för barnen än en annan.

Andersson citeras även på Nyhetskanalen.se:

- Det han säger till de barn som har homosexuella föräldrar är att de egentligen inte borde finnas.

Det här är ett ännu roligare påstående. Andersson är här ute och cyklar i de logiska felslutens träskmarker. Notera resonemanget:

Först har vi Hägglunds uttalande, i vilket vi kan hitta två premisser:

(1) Det bästa för barnen är att växa upp med en mamma och en pappa.
(2) Barnens bästa är eftersträvansvärt.

Av detta drar Andersson slutsatsen:

(4) Barn till homosexuella föräldrar borde egentligen inte få finnas.

Problemet är att (4) inte följer av (1) och (2). Antingen faller hans resonemang platt redan här – eller så förutsätter han en dold premiss. En sådan premiss måste i så fall vara något i stil med följande:

(3a) Barn vars bästa inte tillgodoses borde inte få finnas.

Eller:

(3b) En situation som inte innebär de svenska barnens bästa bör lösas genom att man eliminerar barnen (inte genom att man strävar efter att förändra situationen).

(3a) och (3b) är ganska lika varandra i det att de båda förvirrar problemet med den som har problemet. Det liknar alltså att omintetgöra patienten istället för att bota dennes åkomma, vilket naturligtvis inte är speciellt förnuftigt.

Det finns ingen orsak att tro att premiss (3a) eller (3b) är sanna och argumentet är därför ogiltigt. Anderssons slutsats är alltså helt felaktig, givet vad Hägglund faktiskt sa.

Sören Juvas, RFSL: s ordförande, citeras också han i Dagen:

- Skulle det vara så att det är det biologiska som styr om vi är bra eller dåliga föräldrar så skulle vi inte se hur en del barn far illa som faktiskt växer upp med sina biologiska föräldrar.

Juvas är också han ute och cyklar. Kanske inte lika mycket i de logiska felslutens träskmarker, men han är likväl ute och cyklar.

Hägglund har inte påstått att något biologiskt styr huruvida någon är en bra eller dålig förälder. Frågan gäller överhuvudtaget inte vilka individer som är bra föräldrar. Det Hägglund uttalar sig om är vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen – och det är långt ifrån samma sak.

En ensamstående mamma kan exempelvis vara en helt fantastisk förälder (och det är jag säker på att Hägglund håller med om), men det betyder inte att barnens situation inte skulle kunna vara bättre om också pappan fanns med i bilden (och var en bra förälder även han). Frågan gäller, som sagt, vilken konstellation av föräldrar som generellt är bäst för barnen, inte vilka individer som är bra respektive dåliga föräldrar.

Till sist, även om Hägglund hade påstått det som Juvas antyder att han påstod, som han inte påstod, så är det stor skillnad mellan att b förutsätter a och att b följer av a. Även om ett gott föräldraskap skulle förutsätta något biologiskt (vilket jag inte säger att det gör) så kan man inte från det härleda att ett gott föräldraskap automatiskt följer av det biologiska.