Johan Kärnbo hävdar, i en debattartikel i Dagen, att kyrkans bekännelse att Gud är god och allsmäktig utgör en logisk motsägelse. Om detta stämmer så är tro på Gud (så som 'Gud' definieras av bland annat kristen teism) precis lika orimlig som tro på fyrhörniga trianglar.

Låt oss analysera!

[...] jag kan [...] se en stor legitimitet i en typiskt ateistisk invändning mot vår Guds existens; ”Gud finns inte”. Vilken Gud är det som inte finns, menar kristna att man då ska fråga.

Ateistens svar på den frågan är givetvis: Det är en god Gud som inte finns. Som kristen är det inte alls svårt att bemöta detta, det vill säga så länge man är beredd att bryta mot logikens regler, vilket är lätt att göra med hänvisning till att Gud är större än vårt förstånd. Men för en ateist utan övernaturliga uppenbarelser är det inte alldeles lätt att bortse från logiska förhållanden och utan vidare svälja självmotsägelser.

Enda sättet att bemöta det ondas problem (utan att förkasta Guds godhet eller allsmäktighet) skulle alltså vara att "bryta" mot logikens lagar. Stämmer det? Inte alls! Mer om det senare.

Ingen, oavsett om man är ateist eller inte, bör acceptera logiska motsägelser, eftersom att en proposition som innehåller en logisk motsägelse inte kan vara sann.

(Om du invänder och vill att jag motiverar det så vill jag först fråga om du vill ha ett logiskt sammanhängande svar och i så fall varför? Förhoppningsvis inser du då det orimliga i din invändning.)

Det är vidare högst oklart på vilket sätt en hänvisning till att "Gud är större än vårt förstånd" skulle (1) implicera accepterandet av logiska motsägelser eller (2) vara nödvändigt för någon som är beredd att acceptera logiska motsägelser.

Vad gäller (1) så implicerar en människas oförmåga att helt och hållet förstå Gud inte på något sätt logikens ogiltighet.

Vad gäller (2) så kan saker, av den som accepterar logiska motsägelser, antas vara precis hur som helst utan att det får några logiska konsekvenser, i vilket fall själva hänvisningen till att "Gud är större än vårt förstånd" varken möjliggör eller omöjliggör något.

Kan man klandra ateisten för hans hållning att självmotsägelser inte kan accepteras? Nej, ateistens inställning är den enda rimliga om man saknar övernaturliga uppenbarelser. Den helt centrala självmotsägelsen som kyrkan försvarar finns i teodice­problemet, formulerad i denna specifika fråga: Vill Gud det onda eller är det onda emot Guds vilja?

Här har kyrkan konsekvent genom historien hävdat att det inte finns någon begränsning vad gäller Guds makt. Alltså skulle Gud kunna hindra det onda om han ville. Eftersom det onda inte upphör är det onda alltså inte emot Guds vilja. Alltså är Gud ond. Eller så är Gud god och självmotsägelser är inget problem.

Jag hävdar - och det är knappast kontroversiellt - att "ateistens inställning" till logik är den enda rimliga oavsett om man är ateist eller inte.

Alternativet är radikalt irrationellt och oförnuftigt, och den som på allvar lever som om logikens lagar saknar giltighet riskerar att dö tämligen omgående. (Om du t.ex. inte drar logiska slutsatser av det du vet om bilar, om människokroppar och den information som dina sinnesintryck ger dig, när du ska korsa en vältrafikerad väg, så kommer det förr eller senare att sluta med din död.)

Det är vidare felaktigt att kyrkan "konsekvent genom historien hävdat att det inte finns någon begränsning vad gäller Guds makt" (i bemärkelsen att Gud kan realisera logiska motsägelser).

För att visa att påståendet är felaktigt så räcker det med att nämna en (1) i kyrkohistorien framstående teolog som har hävdat något annat. Ett exempel på en sådan är Thomas Aquinas (1225-1274):

... everything that does not imply a contradiction in terms, is numbered amongst those possible things, in respect of which God is called omnipotent: whereas whatever implies contradiction does not come within the scope of divine omnipotence, because it cannot have the aspect of possibility. (Wikipedia)

Aquinas är emellertid inget isolerat undantag. I A Concise Encyclopedia of the Philosophy of Religion skriver Anthony Thiselton:

In spite of the insistence of Descartes that God can transcend what is logically impossible, most writers accept that ‘a logically impossible action is not an action ... It is no objection to A’s omnipotence that he cannot make a square circle’ (Richard Swinburne, The Coherence of Theism, Oxford: Clarendon, 1977 and 1986, 149). Omnipotence denotes ‘an ability to bring about any (logically possible) state of affairs’.(s. 150)

Tillbaka till Kärnbos artikel:

Ett vanligt svar är då något flummigt om den fria viljan, men varken detta eller något annat gör någon skillnad för grundfrågan: Kan Gud stoppa det onda eller inte? Ateisten bör kunna kräva ett rakt svar på den specifika frågan. Gud kanske inte har förmågan stoppa det onda beroende av den fria viljan eller på grund av något annat, och i så fall är svaret att det onda är emot Guds vilja men att Gud saknar förmåga att stoppa det. Vad som begränsar Guds förmåga, om det är den fria viljan eller något annat saknar betydelse här.

Man kan givetvis säga något flummigt och substanslöst om den fria viljan. Det låter sig ju göras om vad som helst. Att däremot kalla den filosofiska, rigorösa behandlingen av den fria viljan i relation till den logiska versionen av ondskans problem, som till exempel återfinns i Alvin Plantingas God, Freedom and Evil, flummig, det är bara löjligt. Om något så antyder det att Johan Kärnbo inte har koll på religionsfilosofin.

Chad Meister skriver följande i Introducing Philosophy of Religion:

Critics of Plantinga’s argument, such as atheist philosopher J. L. Mackie, have responded by maintaining that it presupposes an incompatibilist view of free will (whereby free will is incompatible with determinism – human or divine), and that a compatibilist view is much more plausible. Given a compatibilist notion of free will, God could create “free” creatures who do no evil, for he could determine every one of their actions. Currently, however, most philosophers have agreed that the free will defense has defeated the logical problem of evil. For even if one grants that compatibilism is true, Plantinga offers the argument as a logical possibility only. As long as it is logically possible that incompatibilism is true, then the necessary conclusion of the logical problem of evil is undercut.

Another point in support of the logical problem of evil is that while Plantinga’s argument may succeed in undercutting the point that moral evil is inconsistent with the existence of God, it does not address the problem of natural evil, for the evils of nature are not brought about by free creaturely choices. Plantinga’s response is to suggest that it is at least logically possible (although he isn’t affirming or denying the truth of the matter) that perhaps free, nonhuman persons are responsible for natural evils (e.g. rebellious spirits or fallen angels). As long as this is a logical possibility, the claim that the existence of God and natural evils are inconsistent is rebutted.

Because of these and other replies, it is now widely accepted that the logical problem of evil has been sufficiently rebutted.

(s. 134)

Gör det då skillnad för "grundfrågan"? Ja, Gud kan inte realisera logiska motsägelser och Plantinga (med flera) visar att det är möjligt att realiserandet av en värld utan ondska, men med fria varelser, därför är en omöjlighet.

Jag menar, till skillnad från Kärnbo, att vad som omöjliggör för Gud att realisera en värld (med fria varelser) utan ondska, faktiskt har betydelse. Det är helt enkelt mycket stor skillnad på (1) att Gud är allsmäktig (vilket inte inkluderar förmåga att realisera logiska motsägelser) och (2) att Gud besitter storleksmässigt begränsad makt så att Gud är mer som Stålmannen än som Gud i traditionell teism.

Teologin skulle alltså kunna svara att Gud inte är helt allsmäktig, det vill säga att det finns sådant som Guds makt inte rår på, och därför finns det onda – som är emot Guds vilja. [...] Men kyrkans teologer har historiskt aldrig varit beredda att se Gud som något mindre än totalt och fullkomligt allsmäktig.

Den logiska versionen av det ondas problem är, som sagt, inget skäl att säga att Gud inte är helt allsmäktig, eftersom att (1) Guds allsmäktighet inte innebär att Gud kan realisera logiska motsägelser och att (2) det är möjligt att en värld med fria varelser men utan ondska därför inte är möjlig för Gud att realisera.

Notera också detta:

Att säga att Gud inte kan realisera logiska motsägelser är inte att säga att "det finns sådant som Guds makt inte rår på".

En logisk motsägelse, exempelvis "en fyrhörning triangel" eller "en gift ungkarl", beskriver inte något. Det är bara nonsens; en samling ord som inte syftar på någonting. Som C.S. Lewis har påpekat i Lidandets problem så får "meningslösa kombinationer av ord [...] inte mening bara för att vi lägger till prefixen 'Gud kan'" och "nonsens fortsätter vara nonsens även när vi talar om Gud".