Ordet ‘moralist’ används idag ofta med en negativ värdeladdning (även inom kyrkan). Idén tycks vara att det är fel att tycka att det här med moral är viktigt. Detta är naturligtvis motsägelsefullt. Jag vill dock inte fastna i en generell diskussion om moral, utan jag vill kommentera en relaterad inomkyrklig företeelse:

Det tycks finnas en tendens bland kristna att vilja tona ner sådant som har med moraliska plikter att göra.

Vissa menar att folk inte behöver höra hur dåliga de är, att evangeliet är det viktiga, och att människor i princip bara behöver höra att de är älskade.

Vissa menar att Guds lag och moraliska vilja inte är så viktig eftersom att det är evangeliet och tron på Jesus som frälser, och att vi därför inte behöver bry oss så mycket om vad Gud vill och inte vill när det gäller hur vi handlar och lever våra liv. Exempelvis så kanske Gud tycker att det är bäst om jag låter bli att ha sex med någon som jag inte är gift med, men det är liksom inget jag behöver bry mig så mycket om (speciellt inte när en sådan moralisk norm krockar med det som för tillfället sägs om sex i vår kultur).

Vissa tar det snäppet längre och menar att Gud i och med Jesus har sänkt den moraliska ribban; Gud bryr sig numera inte så mycket om sådant, så länge vi ”tror på Jesus”. Gud har i detta perspektiv nästan inget att säga om vad jag gör, åtminstone så länge det jag gör uppfattas som okej i min kulturella kontext. Gud kan, exempelvis, omöjligt vara så ”petig och bakåtsträvande” att han bryr sig om huruvida jag har sex med min flick- eller pojkvän (som jag inte är gift med).

Vad den psykologiska motivationen för nedtoningen kan tänkas bestå i låter jag vara osagt (även om det tycks enkelt att dra slutsatser om det), jag vill dock påstå att nedtoningen (vad än den motiveras av) innebär en förvirring kring och sammanblandning av lag (det Gud kräver) och evangelium (det Gud ger).

Jesus upphävde inte lagen. Han skärpte den, så att det blev helt uppenbart att människan varken lever eller kan leva upp till Guds standard.

Lagen fungerar som en spegel som avslöjar hur illa ställt det är med mig. Mot bakgrund av detta blir evangeliet fantastiska nyheter: Jag blir frälst (räddad), av nåd, genom tron, utan att jag förtjänar det. Jag räknas, utan att förtjäna det, som rättfärdig.

Utan lagen blir evangelium (de goda nyheterna) inget riktigt evangelium, vilket är ett av problemen med att tona ner och förmildra lagen och mina moraliska plikter.

Evangeliet, de goda nyheterna, består inte i att lagen blir mildare och att det därför blir lättare för mig att förtjäna min frälsning. Inget som jag gör kan göra mig förtjänt av att räddas. Ett förmildrande av lagen (vilket inkluderar mina moraliska plikter) antyder att jag har en chans att leva upp till Guds krav, trots allt, vilket i sin tur underminerar evangeliet.

Evangeliet innehåller vidare inte minsta lilla antydan till att lagen och mina moraliska plikter (vilka har sin källa i Guds befallningar) förmildras. Korset innebär inte att Gud sänker ribban för vad som är rättfärdigt och att lagen blir mildare. Korset öppnar däremot vägen för mig att bli räddad undan Guds dom, trots att jag inte lever upp till lagens krav, och trots att jag inte förtjänar att räddas.

Gud flyttar liksom inte måltavlan för att vi ska lyckas träffa målet. Måltavlan står kvar på samma ställe. Ribban ligger precis lika högt. Vi är precis lika oförmögna att utan Guds hjälp göra det som krävs av oss. Det är just därför vi behöver Guds nåd. Det är just därför vi behöver Jesus och korset. Det är också mot bakgrund av detta som evangeliet blir ett riktigt evangelium.

Att förmildra lagen och mina moraliska plikter innebär således en urvattning av både lag och evangelium.

Guds krav är fortfarande högst reella och Guds vilja är fortfarande högst relevant. Att jag inte blir frälst genom min egen förträfflighet, eller ens genom mina försök att hålla lagen och fullfölja mina moraliska plikter, förändrar inte det.

I luthersk teologi pratar man om ”lagens tre bruk”, där det tredje är att lagen utgör ett rättessnöre eller en ”regel” för de som av Guds nåd, genom tron på Jesus, är räddade. För de som tror på Jesus, och som därmed också vill leva rätt, utgör lagen en vägvisare som visar vad som är rätt och fel.

Eftersom att jag som tror på Jesus är simul justus et peccator (samtidigt rättfärdig och syndare), och därmed även fortsättningsvis kommer att handla orätt (synda) på denna sida om graven, så kommer lagen också att påminna om mitt behov av Guds nåd.

Lag och evangelium ska alltså båda två predikas för alla, inklusive för dem som redan tror på Jesus, men lag och evangelium ska inte blandas ihop med varandra.

Det är ett misstag nedtona eller förmildra lagen och våra moraliska plikter, alldeles oavsett hur kontroversiell (delar av) kristen moral anses vara i vår kultur.

Likaså är det ett misstag att blanda ihop lag och evangelium, vilket tenderar att göras, och som i sin tur ofta får som konsekvens att man just förmildrar Guds krav på oss människor för att det ska bli ”lättare” att vara kristen/frälst/räddad, som om min frälsning berodde på att jag håller en samling regler.

Det är dags att ta död på den selektiva moralfobi som vissa kristna tycks lida av.

Sluta tona ner (delar av) lagen och ersätta den med en egensnickrad lista med förmildrade regler som dessutom ofta framhålls som villkor för att få del av Guds nåd. Tala istället om Guds lag och våra moraliska plikter precis så som den/de framställs i Bibeln – och undvik att blanda ihop lag med evangelium.