Är det viktigt att tänka och tala sant om Gud? Jag tror att de flesta gudstroende människor jag känner skulle besvara den frågan jakande. I alla fall efter att ha funderat ett tag.

Vid första anblick skulle kanske en del invända med att det viktigaste är ”hjärtats tro på Jesus” eller att man har ”tagit emot Jesus” (vilket är kyrkspråk som kort sagt beskriver ett personligt förhållningssätt till den andra personen i treenigheten som bejakar det egna behovet av frälsning).

Jag är dock övertygad om att dessa ”invändare” håller med om att ordet ‘Jesus’ har en mycket specifik betydelse i dessa meningar och att till exempel ”hjärtats tro på Jesus” inte kan sägas vara det viktigaste om ordet ‘Jesus’ definieras som ”Texas chili” (trots att det är en fantastisk maträtt!).

Jag är också övertygad om att samma personer håller med om att det är av avgörande betydelse huruvida det är sant att Jesus är (enda) vägen till Gud.

En påhittad låtsasfrälsare kan ju av uppenbara skäl inte frälsa någon.

Ovanstående är, tror jag, ganska självklart för de flesta gudstroende jag känner. Det är givetvis viktigt, till och med avgörande, om det är sant att Jesus är vägen till Gud. Att tänka och tala sant om Gud innebär emellertid mycket mer än så. Det innebär att endast tänka och säga saker om Gud som överensstämmer med verkligheten och att inte tänka och säga saker om Gud som inte överensstämmer med verkligheten.

De flesta håller nog med om att sanningen är viktig och att sanningen blir viktigare ju större och viktigare saker man talar om. Det är exempelvis av större vikt att tänka och tala sant om innehållet i en medicinförpackning än om Kebnekaises millimeterexakta höjd över havet. Att tänka och tala sant om något som direkt eller indirekt berör en person är av större vikt än att tänka och tala sant om något som inte gör det.

Att tänka och tala sant om Gud bör därför rimligen vara av oerhört stor vikt, eftersom att inget (per definition) är högre och större än Gud. Om Gud existerar så berör det Gud själv – och det påverkar även människor på ett radikalt sätt. Vad som är sant om Gud har oerhörda konsekvenser för mig som människa.

Mot bakgrund av detta är det för mig obegripligt att (speciellt) gudstroende människor inte lägger mer tid och energi på att sträva efter att tänka och tala sant om Gud.

Vi kan givetvis inte alltid ha rätt i det vi tänker och säger om Gud. Jag är, om det nu behöver sägas, övertygad om att jag hyser en massa felaktiga trosföreställningar om Gud. Problemet är att jag inte vet vilka dessa är – i så fall skulle jag förkasta dem.

Detta, att vi inte är ofelbara i vår kunskap om Gud, är dock inte på något sätt en ursäkt för att låta bli att eftersträva att tänka och tala sant om Gud.

Att entusiastiskt stå i kyrkan och sjunga om hur viktig och stor Gud är, men samtidigt nöja sig med en ytlig förståelse av vem och vad Gud är, för att alternativet kräver tankearbete och därför är ”jobbigt”, är ett uttryck för en närmast motbjudande nivå av självmotsägelse. Och speciellt motbjudande blir det när vederbörande har den intellektuella kapaciteten och gärna använder den inom andra områden.