Jag läste idag en artikel i Dagen med rubriken ”Samfunden splittrade i abortsynen”. I den finns två saker jag vill kommentera.

Kjell Larsson, Alliansmissionen, säger följande:

Det är ju ganska välbekant att vi värnar livet så långt det bara går, men det är svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen. Det är bättre att göra det i enskilda samtal och i bibelstudier [...]

Svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen? Varför skulle det vara det? Jag är fullt medveten om att Kjell Larsson (som jag ärligt talat inte har en aning om vem det är) endast ges ett minimalt utrymme i artikeln och att han också kan ha blivit felciterat. Citatet ovan är dock – oavsett om det är representativt för honom eller inte – tämligen märkligt.

En central idé (om än tyvärr inte alltid tydligt uttalad) i kristen tro är att det finns en objektiv (av människan oberoende) standard för det goda och rätta, och att människan av olika skäl inte lever upp till den och att människan därför är ond (och med bibliskt språkbruk en syndare). Plocka bort det och försoningen blir fullständigt obegriplig. Plocka bort det och kristen tro blir fullständigt obegriplig.

Hur ska vi kategorisera ovan nämnda idé om människans synd och ondska? Det finns knappast någon lämpligare filosofisk kategori än den moraliska/etiska. Och med tanke på att den kristna världsbilden således innehåller specifika svar på specifikt etiska frågor, så är det väldigt märkligt att säga att det är ”svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen”. Allt som sägs från talarstolen är ju rimligen sådant som, om det inte direkt handlar om moral, förutsätter vissa svar på ”specifikt etiska frågor”!

Jag tvivlar på att de som talar i Alliansmissionens talarstolar konsekvent undviker att predika utifrån Jesu många liknelser med moraliska implikationer för att om möjligt undvika att ”adressera specifikt etiska frågor”.

Troligtvis adresseras ”specifikt etiska frågor” hela tiden så länge slutsatsen inte är för kontroversiell i den omgivande kulturen.

Jag tror att det är exakt där skon klämmer – och det gäller inte bara i Alliansmissionens talarstolar.

Nu till nästa sak i artikeln som jag vill kommentera:

Svenska Kyrkan har däremot en något annorlunda syn än övriga samfund.

– Vi värnar livet och vill skapa miljöer där det är möjligt att få hjälp och möjlighet att kunna ta emot ytterligare barn. Men eftersom vi lever i en värld där oönskade graviditeter uppstår måste det finnas möjlighet till legala aborter, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare och chefsteolog inom Svenska kyrkan.

Lägg märke till hur Grenholms ordval skiftar genom resonemanget. ”Vi värnar livet”, säger hon, och de vill hjälpa de som vill att ”ta emot ytterligare barn”. Här talar hon om att ”värna livet” och om ”barn”. Sedan kommer hennes ‘men’, och då talar hon istället om ”oönskade graviditeter” (snarare än om oönskade barn) och om ”legala aborter” (snarare än om att med lagen på sin sida släcka mänskligt liv).

Med andra ord: Om barnet är önskat så är det ett barn och ett liv som ska värnas. Om barnet är oönskat så är det däremot bara en oönskad graviditet som kan avbrytas (aborteras).

Om det är så att ett ofött barn är eller inte är en fullvärdig människa som ska skyddas, då är det precis så oavsett om barnet i fråga är önskat eller inte. Föräldrarnas (eller mammans) inställning till barnet är knappast vad som avgör barnets människovarande och/eller dess moraliska status.

Grenholm och hennes sympatisörer måste välja:

Antingen är det ofödda barnet ett liv som ska värnas ELLER så är det något annat (vad vet jag inte).

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar (och abortfrågan är inget undantag).