Det här blir ytterligare ett inlägg som berör kristen sexualmoral. Läs eller låt bli.

En av de mest lästa artiklarna på dagen.se de senaste dagarna är en replik till en debattartikel av Anders Gerdmar. Gerdmar argumenterar i sin artikel för den klassikt kristna uppfattningen, att den enda rätta kontexten för sex är ett äktenskap mellan en man och en kvinna, som den korrekta förståelsen av de relevanta texterna i Bibeln. Denna uppfattning implicerar att alla sexuella handlingar utanför denna kontext är moraliskt felaktiga.

Repliken, författad av Ludvig Ryman, har rubriken "Vår homosexuella kärlek kränks". Det finns en hel del man kan säga om innehållet i denna artikel. Min bedömning är att de som hyllar artikeln i sociala medier gör detta enbart för att de redan delar författarens åsikter, och knappast för att denne framför goda sakliga argument.

Låt oss analysera!

Jag kan förstå att man tolkar Bibeln olika och att därigenom väljer en syn som innebär att homosexualitet inte bör uppmuntras (just det, väljer, för är det något Gud har gett oss är det en fri vilja). Men om vi nu ska hålla Bibeln vid dess ord så tycker jag vi bör undersöka vad ett skäligt pris är för att sälja sin dotter (2 Mosebok 21:7) eller om vi kanske ska förbjuda alla att äta skaldjur (3 mosebok 11:10)?

Ryman tycks alltså mena att man fritt väljer sin tolkning av Bibeln efter egna preferenser. Det finns, underförstått, inget skäl att välja att tolka Bibeln utifrån en så kallad hög syn på Bibeln, där man så att säga "ska hålla Bibeln vid dess ord". Och om man väljer att läsa Bibeln utifrån en sådan bibelsyn, då måste man också, tycks idén vara, läsa de bibelverser som Ryman refererar till ytligt och kontextlöst, och därigenom läsa dessa som uppmaningar riktade till kristna (och det vill ju naturligtvis ingen göra).

Här är det största misstaget kanske att Ryman antar att det enda skälet till att inte läsa de refererade verserna ytligt och kontextlöst är att man helt enkelt väljer en mer behaglig tolkning av dessa verser, så att man i praktiken inte tillämpar en hög syn på Bibeln vid tolkningen av just dessa verser och därmed gör sig skyldig till en inkonsekvent bibeltolkning. Om något så avslöjar detta Rymans bristande förståelse av vad en hög syn på Bibeln innebär för tolkningen av bibeltexterna.

Jag kan tyckas banalisera frågan som Anders Gerdmar lyfter (Dagen 20/3), men tyvärr kränker han både min och andras kärlek. Hur gör vi då med den fantastiska uppmaningen ”störst av allt är kärleken”? Att jag lever med en man och finner män mer attraktiva än kvinnor är inte en ”homosexuell livsstil” – det är kärlek. Jag känner kärlek.

Nu tycks Ryman plötsligt anse att vi i just detta fall ska ha en hög syn på Bibeln så att vi tar denna "uppmaning" på allvar. Nu passar det alltså att "hålla Bibeln vid dess ord".

På en annan plats i artikeln skriver Ryman att "vi, som kristna eller troende, har ett ansvar i att inte fördöma". Oavsett om detta stämmer eller inte (vilket bland annat beror på vad som avses med ordet 'fördöma') så är det intressant att han hänvisar till påbud i Bibeln (eller påbud som antas komma från Bibeln), som om de vore aktuella och giltiga, när det passar hans agenda.

Passar det däremot inte, exempelvis när det gäller sexualmoral, då ska vi tydligen inte alls "hålla Bibeln vid dess ord" (vilket, som ovan nämnt, motiveras med hänvisning till en ytlig och naiv läsning av två verser i Gamla testamentet).

Låt oss bortse från det inkonsekventa i det ovan nämnda och besvara frågeställningen: Hur gör vi med "störst av allt är kärleken"?

Ett kort svar är att vi inte gör något alls med "störst av allt är kärleken" eftersom att den frasen inte förekommer i Bibeln. Det är en felcitering av det Paulus skriver i slutet av 1 Kor 13. Det verkliga citatet lyder: "Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

Paulus skriver alltså inte att kärleken är störst av allt.

Ett annat misstag som Ryman och många, många andra gör är att de (implicit) antar att Paulus avser samma sak med ordet 'kärlek' (agape i grundtexten) som man i vår kultur avser med ordet 'kärlek'. De läser alltså in sin egen definition i texten och drar därefter slutsatsen att bibeltexten framhåller deras definition av 'kärlek' som det "största" (eller i alla fall större än tro och hopp, vid frånvaro av felcitering).

Problemet med detta är förstås att Paulus inte avser vår kulturs definition av 'kärlek' i den aktuella texten. Vill man veta vad Paulus avser så kan man börja med Paulus beskrivning av egenskaperna hos agape i 1 Kor 13, från vers 4 och framåt.

Bland annat säger Paulus att kärleken (agape) inte "gläder sig [...] över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen" (vers 6). Det är alltså helt främmande för Paulus att en företeelse eller handling som strider mot Guds uppenbarade vilja (och därmed är moraliskt orätt) skulle kunna vara ett sant uttryck för det Paulus har i åtanke när han pratar om kärlek.

Detta må vara provocerande, men det är de facto ett tankefel att (fel)citera vad Paulus säger om kärlek i slutet av 1 Kor 13 och tro att det Paulus avser är en svensk, politiskt korrekt definition av ordet 'kärlek', och sedan göra den vidare tolkningen att det är en biblisk och kristen idé att denotationerna av denna definition trumfar allt, inklusive bibelns genomgripande sexualmoral.

I mina ögon bör inte en god kristen segregera, sortera bort eller kränka andra människor.

Det Gerdmar diskuterar i sin artikel är vad som är innehållet i den kristna och i Bibeln uttryckta sexualmoralen. Att en majoritet i vår kultur inte tycker om detta innehåll är väntat, men i en mening irrelevant.

Det finns inget skäl att anta att den kristna sexualmoralens innehåll måste vara utformat så att ingen ogillar det.

Det är vidare absurt att tänka sig att de moraliska plikterna, som dikterar hur jag bör och inte bör handla, skulle anpassa sig efter mina önskningar och preferenser. Moralens väsen är det omvända; den dikterar hur jag bör och inte bör handla, och det enda sättet för mig att handla rätt är att jag anpassar mitt handlande så att det ligger i linje med mina moraliska plikter.

Vi kan naturligtvis ha olika uppfattningar om moralens innehåll (på samma sätt som vi kan ha olika uppfattningar om exempelvis vilken massa månen har), men tanken på att innehållet på något magiskt vis anpassar sig efter mig (istället för att jag bör anpassa mig efter innehållet) är absurd och oförenlig med moralens väsen. Då blir moralens innehåll bara en beskrivning av mina preferenser och önskningar, snarare än något som säger hur jag (och andra) bör handla alldeles oavsett vad jag känner inför det.

Den klassiskt kristna och bibliska sexualmoralen är vad den är och varken Gerdmar eller någon annan kan förändra dess innehåll. Med detta i åtanke så är det inte rimligt att påstå att Gerdmar kränker någon genom sin beskrivning av den kristna sexualmoralen.

Ett sådant påstående blir ungefär som att säga att en beskrivning av gravitationen kränker någon för att denne någon drabbas negativt av att gravitationen fungerar som den gör.

Om det är så att den Gud som beskrivs i Bibeln de facto existerar och den klassiskt kristna sexualmoralen ingår i Guds uppenbarade vilja och de facto är giltig, då är det inte Anders Gerdmar eller någon annan konservativ kristen man har problem med om man har problem med den klassiskt kristna sexualmoralen. Den man då, ytterst sett, har problem med är Gud.

Det är förstås möjligt att den Gud som beskrivs i Bibeln inte existerar och att den klassiskt kristna och bibliska sexualmoralen inte är giltig. Men om man håller detta för sant (inte att det är möjligt, utan att det faktiskt är så), då tycks det vara mycket rimligt att betrakta den klassiskt kristna sexualmoralens innehåll som irrelevant i bedömningen av ens egna (och andras) handlingar. Jag är exempelvis själv fullständigt obrydd om (och därmed inte heller provocerad av) hur moralsystem vars giltighet jag inte håller för sanna bedömer mina handlingar - och jag menar att detta är ett rimligt förhållningssätt.

Nu kan man förstås hävda att Gerdmars beskrivning av den kristna sexualmoralen bör betraktas som direkta påståenden om den moraliska statusen hos en viss klass av handlingar. Närmare bestämt att alla sexuella handlingar utanför ett äktenskap mellan en man och en kvinna är moraliskt felaktiga.

Jag vill emellertid påstå att det, även om man betraktar det Gerdmar skriver på det sättet, inte är rimligt att påstå att Gerdmar kränker någon. Varför? Helt enkelt för att det inte är rimligt att säga att en människa blir kränkt av att en moralisk utsaga gör gällande att en viss klass av handlingar, som inkluderar denne någons faktiska handlingar, är moraliskt felaktiga.

Som exempel kan nämnas att Ryman uppenbarligen anser att Gerdmar gör något moraliskt fel när han försvarar klassiskt kristen sexualmoral. Detta innebär dock inte på något sätt en kränkning av Gerdmar.

Det är liksom inte en mänsklig rättighet att slippa att ens handlingar inkluderas i en klass handlingar som beskrivs som moraliskt felaktiga.

Det är alltså inte moraliskt fel att säga att en handling är moraliskt fel. Och om man ändå hävdar att det är moraliskt fel att säga att en handling är moraliskt fel, då gör man sig skyldig till precis just det man hävdar är moraliskt fel.