Jag vill kommentera något som skrivs i ledaren i senaste numret av Budbäraren. Rubriken är ”Sanningen äger oss” och jag kan instämma i det som sägs angående teologiska diskussioner mellan kristna; man ska representera motpartens hållning rättvist och undvika halmgubbar (det gäller förstås alla diskussioner) och förstå att motparten ”kan hjälpa mig söka mig närmare Kristus”.

Det finns emellertid ett avsnitt i artikeln som jag anser är mycket problematiskt:

Jag är glad att EFS tydligt och ofta förkunnar att Jesus är vägen, sanningen och livet. Men jag är rädd att jag, och fler med mig, missar vad detta påstående säger om oss själva. Vi använder det mer för att argumentera mot andra som vi menar inte vittnar om sanningen än som en nykter påminnelse om vår egen litenhet i frågor om sanningen.

Sanningen är i kristen mening inte en teori eller en lära. Ingen lära kan egentligen sägas vara ytterst sann, Kristus har ensamrätt på den titeln. När vi säger att Jesus är Sanningen så bör vi i nästa andetag erkänna för varandra och oss själva att just därför äger inte vi sanningen, utan Sanningen äger oss. I diskussioner kristna syskon emellan, oavsett om det är på kyrkkaffet eller i diskussioner utifrån vår nya ärkebiskops uttalanden, måste strävan från båda håll vara att lära känna Sanningen mer. Inte att övertyga den andre om att jag har förstått sanningen bättre än du.

Jag förespråkar inte en relativism som i ”min sanning är lika bra som din”. Tvärtom. Båda våra sanningar är halvbra försök att närma oss Kristus.

Att Jesus är ”vägen, sanningen och livet” är ju något som (med rätta!) anförs som argument för Jesu exklusivitet; att Jesus är den enda vägen till Gud. Författaren tycks mena att påståendet som Jesus gör om sig själv (att han är ”vägen, sanningen och livet”) betyder att ingen därför egentligen kan göra några sanningsanspråk; jag kan inte göra anspråk på att äga sanningen eftersom att det egentligen är Sanningen som äger mig. 

I detta finns ett fatalt tankefel bestående i att ordet ‘sanning’ i resonemanget används med olika betydelser (ekvivokation).

När någon gör anspråk på exempelvis att en viss lära är sann, då handlar det (givetvis!) om ett anspråk på att lärans innehåll överensstämmer med verkligheten. Ett anspråk på att treenighetsläran är sann är således ett anspråk på att treenighetsläran korrekt beskriver en eller en grupp faktiska egenskaper hos Gud.

Att säga att något är sant är således inte att säga att detta något är Kristus.

Meningen ”Det är sant att det regnar ute” är inte synonym med meningen ”Det är Kristus att det regnar ute”. Detta tycks vara helt uppenbart. Och om författaren inte avser att lansera en helt ny sanningsteori så verkar det ofrånkomligt att begreppet ‘sanning’ används med olika betydelser i resonemanget.

I det sista stycket förnekar författaren att denne förespråkar ”relativism som i ‘min sanning är lika bra som din'”. Man skulle kunna tro att detta är ett förnekande av sanningsrelativism rätt och slätt, men i nästa mening skriver författaren att ”båda våra sanningar är halvbra försök att närma oss Kristus”, vilket – åtminstone i mina öron – låter precis som sanningsrelativism (vi har var sin ”sanning” och våra ”sanningar” är bara ”halvbra försök att närma oss Kristus”).

Författaren påstår: ”Ingen lära kan egentligen sägas vara ytterst sann, Kristus har ensamrätt på den titeln.”

Jag undrar (om vi bortser från den återkommande ekvivokationen): Är den läran ytterst sann?

Vad menar egentligen Jesus med ‘sanningen’ när han säger ”Jag är vägen, sanningen och livet”? Jag har inget avgjort svar på frågan.

Det tycks dock helt uppenbart att Jesus inte sa att han själv är identisk med en viss typ av relation mellan ett påstående och verkligheten.