Jag tror att många i princip avfärdar det ontologiska argumentet på förhand, för att det på något sätt är ”för bra för att vara sant” eller för att man har hört någon förlöjliga det. Jag hade exempelvis en gång en historielärare som presenterade Anselm av Canterburys (1033-1109) version med en attityd som skvallrade om att ansåg att det var nonsens. Denne lärare gjorde inga som helst försök att förklara Anselms resonemang, vilket jag, så här i efterhand, tror berodde på att han inte förstod argumentet själv. (Det gjorde inte jag heller vid tidpunkten.)

Den version jag tänkte ta upp här kommer från Alvin Plantinga. I resonemanget förekommer ett begrepp som jag tror behöver förklaras. Det är begreppet möjlig värld. Det betyder inte ”en parallell dimension”, ”en avlägsen utomjordisk civilisation”, ”ett annat universum” eller något liknande.

Med begreppet möjlig värld avses en specifik, komplett beskrivning av verkligheten, så som verkligheten kunde ha varit. Jag kunde till exempel ha valt att ta en examen i teologi istället för filosofi, vilket kan uttryckas som att det finns en möjlig värld där jag tog en examen i teologi istället för filosofi. Det ska dock inte tolkas som att en sådan ”värld” finns där ute någonstans, som att den är verklig, men det kunde ha varit så att jag tog examen i teologi istället och det är detta som avses med att det finns en möjlig värld där jag tog en examen i teologi istället för filosofi.

En möjlig värld är alltså en beskrivning av verkligheten så som verkligheten hade kunnat vara.

Följande är Alvin Plantingas version av argumentet, fritt översatt av mig:

(1) Det är möjligt att ett maximalt fullkomligt väsen existerar.

(2) Om det är möjligt att ett maximalt fullkomligt väsen existerar, då existerar ett maximalt fullkomligt väsen i någon möjlig värld.

(3) Om ett maximalt fullkomligt väsen existerar i någon möjlig värld, då existerar det i alla möjliga världar.

(4) Om ett maximalt fullkomligt väsen existerar i varje möjlig värld, då existerar det i den faktiska världen.

(5) Om ett maximalt fullkomligt väsen existerar i den faktiska världen, då existerar ett maximalt fullkomligt väsen.

(6) Alltså existerar ett maximalt fullkomligt väsen.

Premiss (2) är sann per definition. Premiss (3) är sann eftersom det är mer fullkomligt att existera nödvändigt än att lika gärna inte kunna existera, och något som existerar nödvändigt, vars icke-existens är omöjlig, existerar per definition i alla möjliga världar. Premiss (4) är sann eftersom den faktiska världen är en av de möjliga världarna. Premiss (5) är uppenbart sann; att existera i den faktiska världen är detsamma som att existera.

Premiss (2) till (5) är ganska okontroversiella. Frågan gäller alltså premiss (1): Är det möjligt att ett maximalt fullkomligt väsen existerar?

Om man svarar ja på den frågan, vilket tycks rimligt, samt inte har några skäl att inte acceptera premiss (2) till (5), då tvingas man dra slutsatsen att ett maximalt fullkomligt väsen, också känt som Gud, existerar.