Jag råkade läsa Eva Franchells ledarkrönika i Aftonbladet om den omskrivna barnmorskan som nekades jobb för att hon inte kunde tänka sig utföra aborter. Franchell skriver:

Det är kvinnan som äger rätten till sin kropp. Det är bara hon som kan ta beslutet om hon ska föda ett barn eller inte.

Inget nytt under solen. Det är samma gamla försök till argument som i vanlig ordning missar kärnfrågan.

Huruvida kvinnan äger rätten till sin kropp är inte avgörande för huruvida det är moraliskt rätt eller orätt att döda den entitet som finns i en gravid kvinnas livmoder. Kvinnor äger, precis som män, rätten till sina kroppar – det är inte det frågan handlar om.

Även om jag äger rätten till min kropp så innebär inte det att jag får göra vad jag vill med min kropp. Jag har moraliska plikter som begränsar vad jag får göra. Det är exempelvis inte tillåtet för mig att röra min kropp på ett sätt som möblerar om ansiktet på en annan människa bara för att jag ogillar den människans åsikt i abortfrågan. Kort sagt: Rätten till min kropp, och vad jag får göra med min kropp, begränsas av moraliska plikter.

Mina moraliska plikter kan till och med innebära att jag måste göra saker med min kropp som jag egentligen inte vill göra. Om jag exempelvis kan rädda ett barn från att frysa ihjäl i fyragradigt vatten utan risk för mitt eget liv, då är det min plikt att göra det, trots att jag kanske inte vill bli blöt och kall om benen (eller vad det nu kan vara; man kan konstruera många, många fler exempel som illustrerar poängen).

Kärnfrågan handlar alltså inte om att ha rätt till sin egen kropp, eftersom att rätten till min kropp inte befriar mig från moraliskt ansvar och moraliska plikter gällande vad jag gör eller inte gör med min kropp.

Den verkliga frågan handlar om vad entiteten i en gravid kvinnas livmoder är för något. Om det är en människa, med det moraliska värde och de moraliska rättigheter som tillkommer människor, då tycks det uppenbart att ”Det är kvinnan som äger rätten till sin kropp” är ett ohållbart argument för abort. (Huruvida det finns andra, hållbara argument låter jag vara osagt här och nu.)

Franchell skriver också:

Dessutom gäller svensk lag i Sverige och här gäller rätten till abort.

Riktigt så enkelt är det dock inte. Svensk lag tillåter som bekant inte abort efter vecka 22. Det skulle, om man tillämpar ”Kvinnor har rätt till sina kroppar, alltså måste vi tillåta abort”-resonemanget, innebära att en kvinna som är gravid efter vecka 22 enligt svensk lag inte har rätt till sin kropp.

Och såvida Franchell inte vill att abort ska tillåtas under hela graviditeten så vill även hon begränsa kvinnors juridiska rättigheter att ”bestämma över sina kroppar”.

Oavsett terminologi så vill båda sidor i abortdebatten (med undantag för vissa vissa extrema arbortförespråkare) begränsa ”rätten” till abort. Båda sidor är också överens om att begränsningen är relaterad till vad entiteten i livmodern har för (moralisk) status. Vad de däremot inte är överens om är när entiteten i livmodern får denna status.

När blir en människa en människa? Det är den verkligt intressanta frågan i sammanhanget. Det politiskt korrekta och föga genomtänkta mantrat om ”kvinnors rätt till sina kroppar” är inget annat än ett villospår som försvårar en genomtänkt och saklig diskussion av abortfrågan.

Franchell avslutar med ett skolexempel på skuld genom sammankoppling:

Feminismens uppgift är att hålla emot när högerkrafter som Sverigedemokraterna vill minska kvinnors rätt till sina egna liv. Risken finns att abortmotståndare nu kommer att utnyttja fallet på Höglandssjukhuset.