Påståenden

Vissa kommer att uppfatta det här inlägget som onödigt. Andra kommer antagligen att uppfatta det som ett angrepp på en person som är bra mycket ”andligare” än vad jag är. Samma personer kommer eventuellt att tänka att det här inlägget främst är ett uttryck för min ”köttslighet” (eller något liknande).

Själv betraktar jag det som ett uttryck för:

1. Att jag betraktar Bibeln (och inget annat) som den högsta auktoriteten för vad som är ett rätt kristet liv.
2. Att jag inte betraktar en talares egna erfarenheter och spektakulära mirakelberättelser – sanna eller inte – som något som automatiskt ger auktoritet åt det talaren säger.
3. Att jag inte accepterar slutsatsen av ett bristfälligt argument som sann (om jag inte har oberoende skäl att hålla slutsatsen för sann).

Nu till saken. Igår kväll lyssnade jag på en karismatisk predikant och evangelist som sa exakt så här:

Jag vågar påstå att jag har lyssnat på ganska många predikningar, i och från ganska många olika sammanhang. Jag vågar också påstå att jag har upptäckt ett mönster.

Det finns en grej som alldeles för många predikningar har gemensamt: Många påståenden och få argument.

Vad menar jag? Jag menar att för många predikningar innehåller massvis med påståenden (om vad och hur Gud är, om människan, om vad en kristen ska göra, om vad ett kristet liv innebär, om vad Gud vill, om hur vi får reda på vad Gud vill och så vidare), men saknar argumentation som visar att påståendena är korrekta.

Påståenden radas upp ett efter ett, men i alldeles för liten utsträckning ges tillräckliga skäl till varför åhörarna ska tro att det som sägs är sant. Jag menar inte att alla påståenden måste motiveras. Sådant som åhörarna förväntas redan hålla med om finns det nog ingen större anledning …