Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.
Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.
När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet …
Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?
Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.
Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle …