Jag råkade läsa ett inlägg på Ateistbloggen och såg ett par intressanta påståendet i det sista stycket:

Ingen Humanist vill vifta bort de etiska frågorna, som Leijonhufvud antyder. Tvärt om vill vi leda debatten till att handla om de rent etiska spörsmålen istället för kvasidiskussioner om vad en eventuell gud vill att vi ska göra. Humanisterna är en organisation under stark tillväxt. Snart kanske man kommer att dominera den etiska debatten. Trots allt är gemene svensk mer intresserad av vilken påverkan en viss fråga har över deras liv än vad en utdaterad lära har att säga om saken. Humanismen är en livsåskådning för framtiden. Kristendomens, judendomens och islams världsbild hör bronsåldern till.

Vilka är ”de rent etiska spörsmålen” om vi räknar bort Guds existens? Finns det någon orsak överhuvudtaget att diskutera etik om man förutsätter att en transcendental norm inte existerar? Utan en sådan norm har jag ju inte mer rätt än någon annan. (Varifrån skulle den rätten komma?) Och diskussionen kan därför i så fall inte handla om vad som är rätt, utan på sin höjd om att försöka få andra att tillfredsställa mina önskningar om hur människor ska bete sig (istället för deras egna).

Detta, att få andra att göra som jag vill att dom ska göra, kan förstås i praktiken fungera som en drivkraft för att diskutera frågorna, men då blir situationen tämligen motsägelsefull; jag kräver att andra ska följa en etik jag dikterar istället för en etik de själva dikterar. Jag gör mig själv till något högre än de andra, som inte behöver följa samma regler. Jag gör mig själv till den transcendentala normen/normgivaren.

Att jag eller någon annan människa inte är Gud behöver dock knappast sägas. Och därav följer att inga transcendentala värden kan skapas av mig eller någon annan människa. Allt som återstår är våra tyckanden och önskningar, som i en naturalistisk världsbild bara är impulser i våra hjärnor. Några verkliga värden kan vi inte skapa. Ett mord är inget mer än en omkonfigurering av atomer, oavsett vad vi tycker om det (dvs, oavsett vilka impulser som trafikerar våra hjärnor).

Oavsett hur obekvämt det är för ateisten så är det så att de flesta av oss människor har en direkterfarenhet av att vara vid medvetande – vi upplever våra medvetanden vara något mer än impulser i våra hjärnor. Vi upplever också att ett mord är mer än en omkonfigurering av atomer – vi gör en direkterfarenhet av att vissa ting har transcendentala värden. Dessa erfarenheter kan inte förklaras tillfredsställande av ateismen och en naturalistisk världsbild, men däremot av teismen och en kristen världsbild.