Birger Schlaug har läst C.S. Lewis bok Kan man vara kristen? (originaltitel: Mere Christianity). Schlaug förfasar sig över vad Lewis skriver om militärt försvar:

C.S. Lewis, som skrivit Narniaböckerna, är också ett stort namn inom den kristna rörelsen. I boken Kan man vara kristen? redovisar han att han anser att dödsstraff är okej och att kristna unga män bör få chansen att döda fiender på ett muntert och hängivet sätt.

Är detta verkligen en korrekt tolkning av Lewis? Schlaug citerar två stycken ur den översättning han har läst:

Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.

…och…

Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.

Schlaug skriver också:

Är den kristna rörelsen i Sverige inte värd ett bättre öde än att i samlad tropp tiga inför den ”knivskarpa argumentaion” som Lewis framför? Det är faktiskt en argumentaion – om dödandets lycka och hängivenhet – som hör hemma hos nazister eller den extremvänster som inte längre finns.

Lovordar verkligen Lewis dödandet? Nej, jag menar att det är en feltolkning av vad han skriver. Vad Lewis säger är att soldaten som försvarar sitt land i krig inte behöver göra det halvhjärtat och med någon sorts skamkänsla. Att Lewis skriver detta är, utifrån kontexten, främst för att klargöra att den kristne soldaten inte gör något fel som deltar i landets väpnade försvar. Lewis lovordar aldrig dödandet per se, som att dödandet i sig vore något positivt. Däremot säger han med all tydlighet att det i vissa situationer kan vara nödvändigt att döda.

Jag förstår inte vad som är så kontroversiellt med detta. Sverige har ett väpnat försvar. Menar Schlaug att svenska soldater vid händelse av krig begår något moraliskt fel om dessa dödar fiendesoldater? Jag tror att den här kontroversen egentligen beror på en felaktig föreställning om kristendomen som någon sorts ”teopacifism”. Det är den enda förklaringen jag kan se till varför det är så kontroversiellt för C.S. Lewis att prata om dödande i krig utan att fördöma det, när försvarsministern kan göra detsamma utan efterföljande kontrovers.

Vidare så kan det vara på sin plats att läsa Lewis utan att göra det via en svensk översättning. Här följer de ovan citerade styckena, fast med Lewis egna ord:

War is a dreadful thing, and I can respect an honest pacifist, though I think he is entirely mistaken. [Den här meningen utelämnades av någon anledning av Schlaug]

What I cannot understand is this sort of semipacifism you get nowadays which gives people the idea that though you have to fight, you ought to do it with a long face and as if you were ashamed of it. It is that feeling that robs lots of magnificent young Christians in the Services of something they have a right to, something which is the natural accompaniment of courage— a kind of gaity and wholeheartedness.

Och det andra citerade stycket, fast här i sin helhet:

We may kill if necessary, but we must not hate and enjoy hating.We may punish if necessary, but we must not enjoy it. In other words, something inside us, the feeling of resentment, the feeling that wants to get one’s own back, must be simply killed. I do not mean that anyone can decide this moment that he will never feel it any more. That is not how things happen. I mean that every time it bobs its head up, day after day, year after year, all our lives long, we must hit it on the head.

It is hard work, but the attempt is not impossible. Even while we kill and punish we must try to feel about the enemy as we feel about ourselves — to wish that he were not bad, to hope that he may, in this world or another, be cured: in fact, to wish his good. That is what is meant in the Bible by loving him: wishing his good, not feeling fond of him nor saying he is nice when he is not.

Jag rekommenderar dock att alla läser hela bok tre (Mere Christianity är uppdelad i fyra böcker) – och allra helst hela Mere Christianity. De som tillsammans med Schlaug förfasar sig över Lewis skriverier, fast till skillnad från Schlaug utan att ha läst boken, bör ta sig en rejäl funderare.