Jag spenderade hela förra veckan på Tejp 2013 (vilket var fantastiskt!) och jag hade också förmånen att få tala på torsdagens kvällsgudstjänst under rubriken ”Att genomskåda kulturen”. Jag sa ungefär följande:

Det är länge sedan tro på Gud var den naturliga utgångspunkten i vår kultur. Nu är det snarare så att Gud har buntats ihop med tomtar och troll. Eller ja – det är förstås inte så att Gud bokstavligen har tryckts ihop med hundra tomtar och ett par troll, utan det är tron på Gud som har placerats i samma fack som tron på tomtar och troll. Och det är för många självklart att en intelligent och rationell människa inte tror på sådan ”vidskepelse”.

Allt som existerar är materia, och vetenskapen är den enda källan till kunskap. Och om någon, mot förmodan, fortfarande tror på Gud så är det ingenting som har med förnuft och rationellt tänkande att göra. För varje människa som använder sitt förnuft kommer självklart fram till att Gud inte existerar.

Vill du tro på Gud så får du gärna göra det, men då får du göra det hemma. Och om du har idéer om vad som är moraliskt rätt och fel som är grundade på Bibeln och vad Gud vill så är det okej – så länge du håller det för dig själv.

Ungefär så kan det låta; vår kultur har diskvalificerat tro på Gud som ett intellektuellt gångbart alternativ och har gjort religion till en privatsak.

Tyvärr så har vi – alltså vi som är kristna – i varierande utsträckning gått på de här lögnerna och accepterat de här felaktiga spelreglerna. När någon frågar “Hur kan du tro att Jesus uppstod?” så svarar vi ibland något i stil med att “det handlar om tro”, som om det inte skulle kunna finnas goda, förnuftiga skäl att hålla för sant att Jesus uppstod. Som om det skulle handla om blind tro eller “tro mot bättre vetande”.

Det är klart, det är ENKELT att svara så – man slipper ju försvara sin ståndpunkt. Och vi vill ju ofta att det ska vara enkelt. Helst skulle vi nog vilja att allt som är värt att veta om Gud och om världen runt omkring oss skulle rymmas i en tweet. Alltså på 140 tecken. Så enkelt är det dock inte.

Jag ska på extremt kort tid försöka säga något om den kultur vi lever i och vad den har för effekter på oss som är kristna. Och det, mina vänner, är inte heller särskilt enkelt.

Kolosserbrevet 2:6-8 (SFB):

Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom och låt er rotas och uppbyggas i honom och befästas i tron i enlighet med den undervisning ni fått, och överflöda i tacksägelse. Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus.

Det som det här bibelcitatet handlar om är egentligen precis det jag ska prata om nu. Jag har tre punkter, eller egentligen fyra, men det är bara de tre första jag har lyckats sätta rubrik på…

1. Det religiösa rummet

Tro på Gud är en privatsak som inte har något med förnuftet att göra. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta vad vår kultur säger om tro på Gud.

En (1) effekt av det här är att vi har en tendens att dela upp livet i två separata delar. Eller två separata rum. Det religiösa rummet och “resten”.

Om jag skulle fråga er om ni älskar Gud så är jag säker på att ganska många av er skulle svara ja på den frågan. Om jag skulle fråga er hur viktig Gud är så tror jag att många av er skulle säga att Gud är jätteviktig. Om jag skulle iaktta er under kvällsmötena här på Tejp så tror jag att jag skulle se ganska många av er sjunga en hel del saker om hur fantastisk och stor Gud är, att Gud är värd vår tillbedjan, och så vidare.

Om ni istället skulle få frågan om hur stor betydelse Gud och vad Gud vill har när ni ska fatta olika beslut i livet, eller hur stor betydelse Gud och vad Gud vill har för era värderingar och era uppfattningar om vad som är rätt och fel, då tror jag att en betydande del av era svar skulle se annorlunda ut.

Det här gäller inte alla – och det påstår jag alltså inte heller att det gör – men fundera gärna på det: Hur stor betydelse har Gud och vad Gud vill för hur du lever ditt liv? För dina värderingar? För vad du säger? För dina handlingar? För dina beslut? För hur du tänker?

Sociologisk forskning (Christian Smith och Melinda Lundquist Denton i ”Soul Searching: The Religious and Spiritual Lives of American Teenagers”, 2005) visar att man i kulturer som vår (jag tänker att vår kultur inte är olik amerikansk kultur på denna punkt) tenderar att dela upp livet så att det som har med religion och tro på Gud att göra finns i ett eget, isolerat, separat “rum”. Det religiösa “rummet”.

Utan att reflektera över det kan du sitta här och tycka att Gud är fantastisk, bäst, störst och viktigast. Och sen när du kommer hem så kan du fylla ditt liv med en massa olika saker. Men när det gäller det, vad du fyller ditt liv med – när du väljer vilka böcker du ska läsa, vad du ska se på TV, vad du gör med dina pengar, hur du spenderar din tid, vad du säger, vad du gör, och så vidare – då kan Gud ha väldigt liten betydelse. Hur är det möjligt?

Gud som är fantastisk, bäst, störst och viktigast, hur kan han INTE ha jättestor betydelse för hur du lever ditt liv? Du kan stå här med lyfta händer och sjunga om Guds storhet och majestät. Och sen när det gäller hur du tänker kring värderingar – gott och ont, rätt och fel – då kan Gud och vad Gud vill ha väldigt liten betydelse. Hur är det möjligt?

På din Facebookprofil, under “Religiös åskådning”, kan du skriva: “Jag älskar Jesus!” Samtidigt kan du posta en rad saker i din tidslinje som indikerar att Gud och vad Gud vill har väldigt liten betydelse för din syn på till exempel sex – eller vad det nu kan vara. Hur är det möjligt?

Hur kan Gud vara så viktig, men samtidigt ha ganska liten praktisk betydelse för hur du lever ditt liv? Hur kan Gud vara så viktig, men samtidigt ha ganska liten betydelse för hur du tänker kring olika saker?

En möjlig förklaring är det här som jag nyss nämnde, att ditt liv är uppdelat i “religiöst” och “resten”.

Om man tänker sig livet som ett hus så har du liksom inrett ett religiöst rum. Och i det rummet har du släppt in Gud och Jesus. Och där, i det rummet, är Gud jätteviktig. Där, i det rummet, är Gud fantastisk, bäst, störst. Men bara där. Utanför det religiösa rummet har Gud inte alls så mycket att säga till om.

Kristen tro är din “favoritreligion” på samma sätt som Håkan Hellström är din favoritartist. Religion och musiksmak är liksom två av de många pusselbitar som tillsammans bildar din identitet och definierar vem du är, och påverkar hur du lever ditt liv.

Jesus är alltså förpassad till att vara en (1) av pusselbitarna i ditt livs pussel när han egentligen vill genomsyra hela ditt liv, från början till slut.

Om vi använder pusslet som en bild, så kan man säga att Jesus vill vara en del av varje pusselbit i ditt livs pussel. Så att när ditt ditt livs pussel är lagt, och man tar två steg tillbaka och tittar på motivet, då framträder en bild som är lik Jesus. Och det är något helt annat än att du bara skriver “Jag älskar Jesus!” under “Religiös åskådning” på din Facebookprofil.

Jesus vill genomsyra hela ditt liv, varje pusselbit.

”Men Andreas”, kanske du tänker, ”menar du verkligen att Gud vill blanda sig i hela mitt liv?”
Ja!

”Va?! Är inte Gud nöjd om han får mig på söndagar kl 11 och på ett och annat Tejp-läger och kanske någon konferens?”
Nej!

Jesus vill inte vara en del av ditt liv. Jesus vill vara själva grunden för ditt liv.

Om ditt liv är ett hus så vill inte Jesus ha ett eget rum i ditt hus. Jesus vill vara själva grunden som huset vilar på.

2. Sant för dig, men inte för mig

Som jag sa tidigare så har vår kultur gjort religion och tro på Gud till en privatsak som inte har något med förnuftet att göra. Och om religion inte har något med förnuftet att göra så innebär det i princip att frågan om huruvida det finns en religion som är sann – och vilken religion som i så fall är sann – det blir en meningslös fråga. En konsekvens av det är att religion har blivit ett relativiserat område.

Vad betyder det då? Det betyder att man tenderar att tänka att vad som är sant i ”det religiösa rummet” är subjektivt. Det är liksom upp till var och en att avgöra vilka religiösa idéer som är sanna; det som är sant för en person behöver inte vara sant för en annan.

Du kanske inte tänker exakt så här, men sannolikheten är ändå stor att du åtminstone är influerad av det här.

Ni vet vad diabetes är, eller hur? För en diabetiker är det generellt livsviktigt att tillföra insulin i kroppen, eftersom att kroppens egen insulinproduktion antingen inte räcker till eller saknas helt och hållet.

Om en diabetiker skulle säga ”För mig är det sant att snickers fungerar lika bra som insulin” och sedan börja äta snickers istället för att ta insulin, då skulle den personen med all säkerhet dö i förtid.

Varför då? Därför att en människas önsketänkande om snickers inte påverkar hur verkligheten fungerar. En typ-1-diabetiker behöver insulin, oavsett vad han eller hon tycker och tänker om det.

Tänk er nu istället att någon hävdar att vaniljglass är godare än chokladglass och att någon annan hävdar motsatsen, att chokladglass är godare. Vem har rätt? Ingen, eller båda, beroende på hur man ser det. Det är en SMAKSAK och det finns liksom inget facit.

Nu är frågan: Är Jesus som glass eller som insulin? Svaret på den frågan är det senare; Jesus är som insulin.

Jesus sa om sig själv att han är den ENDA vägen till Gud. Han sa inte att han är den enda vägen till Gud för dom som tror att han är den enda vägen till Gud. Nej, han sa att han är den enda vägen till Gud, oavsett vad folk tror, oavsett vad folk tycker. Hans anspråk är universellt. Hans anspråk gäller alla. Hans anspråk är att det är ett objektivt faktum att han själv är den enda vägen till Gud.

Det här är det anspråk som du och jag måste ta ställning till. Det är antingen sant eller så är det inte sant. Det finns inget mittemellan.

Att hävda att det här kan vara sant för mig utan att vara sant för dig, det är i själva verket att hävda att det Jesus sa om sig själv inte är sant. För om du hävdar att sanningen om Jesus varierar mellan olika personer, då hävdar du att Jesus helt enkelt hade fel, eftersom att du då hävdar något som motsäger det som Jesus själv sa.

Jesus är alltså som insulin. Och vi är alla som typ-1-diabetiker. Utan Jesus är vi döda. Utan Jesus är vi förlorade. Och det spelar ingen som helst roll vad vi tror, tycker och tänker om det.

Vi behöver Jesus – oavsett om vi gillar det eller inte. Du kan önska att snickers kan lösa ditt problem, men ditt önsketänkandet kommer inte att hjälpa dig. Du behöver insulin. Du behöver Jesus.

3. Från sanning till upplevelser

Även om du inte tänker relativistiskt om Jesus, även om du menar att Jesus faktiskt är den enda vägen till Gud oberoende av vad folk tycker och tänker, så finns ändå risken att ditt tänkande är influerat av det faktum att vår kultur har gjort religion till en privatsak som inte har med förnuftet att göra.

Hur då? Den kristna kyrkan i vår kultur har, på grund av hur kulturen har förändrats, successivt flyttat fokus från sanning till upplevelser.

Det här är naturligtvis ganska logiskt; om tro på Gud inte har något med förnuft och rationellt tänkande att göra, då blir det naturligt att sätta fokus på upplevelser och känslor.

Men om min kristna tro bara vilar på häftiga upplevelser och känslor, och inte på en välgrundad insikt och övertygelse om att det som kristen tro påstår, och de anspråk som Jesus gör om sig själv, faktiskt är sanna – då blir Jesus i mitt liv mer som glass och mindre som insulin. Jag fortsätter med Jesus så länge det är trevligt. Det är liksom en smaksak.

Om jag ser på mitt eget liv så kan jag ärligt säga att jag inte skulle vara kristen om jag inte hade goda skäl att tro att det Jesus sa om sig själv är sant.

Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag faktiskt inte att Jesus är speciellt trevlig alla gånger. Ett liv med Jesus är ett liv i ständig förvandling – och det finns en massa saker i mitt liv som behöver förvandlas. Och ibland när Gud gör det han gör så är det inte kul.

Jag är sådan att jag är ganska envis och springer ofta rakt fram utan att titta åt sidan. Jag är lite grann som en buffelhjord som bara matar på. Och när vägen svänger så svänger ibland inte jag. Typ så.

Samtidigt så ber jag och har ofta bett om att Gud ska göra mig mer lik Jesus. Och ni kan ju tänka er hur det blir; svaret på den bönen har många gånger känts som att den skenande buffelhjorden, alltså jag, har sprungit rakt in i en vägg. Inte alls särskilt trevligt.

Att jag forsätter med Jesus är inte för att det är mysigt och trevligt. Utan för att jag är FÖRLORAD utan Jesus.

Johannesevangeliets 6:e kapitel berättar hur Jesus säger en del saker som folk upplever som väldigt jobbiga. Och efter det står det att många av hans lärjungar slutade följa honom (vers 66). Efter det vänder sig Jesus till sina närmsta lärjungar och frågar om inte också dom ska gå. Då svarar Petrus:

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord …” (vers 68)

Det är min tanke också. Det spelar ingen roll att det inte är så mysigt eller trevligt med Jesus alltid; till vem skulle jag gå?

4. (Punkten utan namn)

I kristen tro är Gud i centrum. I vår kultur är människan i centrum.

I kristen tro är Gud gud. I vår kultur är människan gud.

Enligt kristen tro är Gud det högsta. Enligt vår kultur är människan det högsta.

Det finns många och viktiga punkter där kristen tro och Bibelns budskap motsäger saker som sägs i vår kultur; saker som sägs i tidningar, saker som sägs på film, saker som sägs i TV, saker som sägs på nätet, saker som sägs i böcker, och så vidare.

Du och jag utsätts konstant för budskap från vår kultur – och det påverkar oss. Att vår kultur ser ut som den gör är på ett sätt inget problem; det är mer en utmaning än ett hot. Problemet uppstår när vi inte ser att saker som i vår kultur proklameras som sanning egentligen är lögn.

Hur känner du igen en lögn? Ja, en förutsättning är att du vet hur det egentligen ligger till. Om någon påstår t.ex. att Älvsbyn är Sveriges huvudstad så vet du att personen ljuger bara om du vet att Älvsbyn inte är Sveriges huvudstad. (Älvsbyn är inte ens en stad.)

Det här gäller inte alla, men sannolikheten är stor att åtminstone vissa av er saknar både den kunskap och de verktyg som krävs för att kunna se att mycket av det som sägs i vår kultur frontalkrockar med kristen tro.

Jag vill inte påstå att det är ert fel. Det finns liksom en idé i kyrkan som i princip går ut på att ungdomar inte har kapacitet att hantera den substans som faktiskt finns i kristen tro. Så istället för ett förklarande och försvarande av kristen tro så blir ungdomsverksamheten liksom innebandy, kladdkaka och i bästa fall en liten andakt på slutet.

Jag vet att jag generaliserar kraftigt och att det inte ser ut så här överallt, men konsekvensen av det här blir en variant av kristen tro som egentligen inte är kristen tro. Den här varianten ser ut ungefär så här:

  • Det finns en gud som har skapat världen, och han vill att människor ska vara snälla.
  • Det centrala målet med livet är att vara lycklig och att känna sig tillfreds med sig själv.
  • Du lever själv ditt liv och Gud är inte jättebrydd; Gud behövs egentligen bara när du har ett problem som du vill att Gud ska lösa.
  • Och goda människor kommer till himlen när de dör.

Det där låter väl bra – eller? Oavsett hur det låter så är det inte kristen tro.

Gud är inte en slags kosmisk betjänt som har som uppgift att se till att du är lycklig. Gud vill ha gemenskap med dig – och det är något annat.

Gemenskap med Gud medför sann lycka och sann tillfredsställelse – för du är skapad för att ha gemenskap med Gud. Du är byggd för det.

Men Gud är inte din betjänt eller en snäll mysfarbror eller en curlingförälder. Gud är Gud! Och Gud vill ha gemenskap med dig så mycket att han själv blev människa i Kristus, och dog på korset för din skull.

Du kommer INTE till himlen för att du är god. Om godhet var kriteriet för att få komma till Gud, då skulle ingen av oss få komma till Gud. För INGEN av oss lever upp till Guds standard.

Vi gillar liksom det här med att kristen tro inte går ut på att vi ska klättra upp till Gud, utan att Gud istället, så att säga, har klättrat ner till oss. Vi tilltalas av tanken på att Gud frälser oss av nåd. Det är helt fantastiskt. Men jag tror inte att alla som tilltalas av det har tänkt på vad det egentligen innebär.

Det finns något obehagligt i det här: Att du är frälst av nåd innebär att Gud räddar dig trots att du egentligen inte förtjänar det.

Förstår du? Gud räddar dig inte för att det är Guds plikt att rädda dig för att du är så fantastisk. Det är inte Guds plikt att rädda dig. Det du och jag förtjänar är Guds dom – INTE Guds förlåtelse.

Jag har en kompis som för en massa år sedan hade en t-shirt med texten: ”Jag vet att Gud förlåter mig. Det är ju ändå hans jobb.” Men det är inte sant. Det är inte Guds jobb att förlåta mig och jag förtjänar inte Guds förlåtelse. Det jag FÖRTJÄNAR är något helt annat.

Det här totalfrontalkrockar naturligtvis med vår kultur som säger att människan är den som sitter på tronen.

Liksom, vem tror Gud att han är egentligen? Tror han att han är Gud eller? (Ja!)

Gud är precis den Gud är, oavsett om du tycker om det eller inte! Gud anpassar sig liksom inte efter hur du önskar att Gud ska vara.

“Alla vill till himlen, men få vill ju dö”, sjunger Timbuktu. Ja, det kanske är sant, men jag skulle snarare säga: Alla vill till himlen, vissa vill bara inte att Gud ska vara där när dom kommer dit.

Dom har en bild av himlen som en perfekt version av Liseberg där det aldrig är någon kö till Balder – eller något sådant. Men det är inte riktigt så Bibeln beskriver det; himlen handlar i första hand om en totalt återupprättad gemenskap med Gud.

Finns det bergochdalbanor i himlen? Kanske, jag vet inte, men det finns i alla fall ingen himmel utan Gud. En himmel utan Gud är som en skog utan träd.

Det här gör kanske vissa människor besvikna. Hur är det med dig? Vill du ha gemenskap med Gud eller är du mer ute efter ett kosmiskt nöjesfält? Svaret på den frågan är faktiskt inte helt självklart.

En sak är i alla fall säker: Gud vill ha gemenskap med dig. Gud vill ha gemenskap med dig så mycket att han själv blev människa i Jesus och dog på korset för din skull. Gud tog själv konsekvensen av din och min synd. Inte för att vi förtjänar det, utan för att han älskar oss. Paulus skriver att “… Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8)

Jag vill avsluta med att citera något som C.S. Lewis skrev i “The World’s Last Night”:

“Ingen varelse som förtjänade frälsning skulle behöva frälsas. De som är friska behöver inte läkare. Kristus dog för människor just därför att människor inte är värda att dö för; för att göra dem värda det.” (Min översättning)