Varför är vi så dåliga på att inte vara överens? Det är något jag har funderat på många gånger, och frågan har förstås aktualiserats ytterligare den senaste tiden. Jag befinner mig just nu i USA, och man kan utan att överdriva säga att samtalsklimatet när det gäller presidentvalet är och har varit oerhört polariserat.

Man behöver dock inte åka hit för att hitta ett polariserat samtalsklimat. Även i Sverige har det varit extremt polariserat kring det amerikanska presidentvalet. Vi kanske inte har haft lika många incidenter där familjemedlemmar slutat prata med varandra, men den som exempelvis uttalar något som kan tolkas som en positivare inställning till Donald Trump än till Hillary Clinton blir i princip idiotförklarad. Alla “vet” att man måste vara antingen ond eller osedvanligt korkad om man röstade på Trump, så sakfrågorna behöver liksom inte diskuteras.

På samma sätt är det förstås om man uttrycker sig positivt om Sverigedemokraterna. För Sverigedemokraterna har ju per definition fel. Inget som Jimmie Åkesson säger är rimligt, per definition. Jag tror dock att vi håller på att passera (om vi inte redan passerat) punkten där folk börjar genomskåda det etikettklistrande etablissemangets tomma retorik, och då får den tomma retoriken precis motsatt effekt.

För vad säger det egentligen om övriga riksdagspartier och deras företrädare när Åkesson i debatt efter debatt framstår som den mest sansade och sakliga parten? När exempelvis statsministern i debatt med Åkesson mest ägnar sig åt etikettklistrande samtidigt som regeringen de facto, och trots tidigare drömmande om öppna gränser, har börjat praktisera en mer realistisk migrationspolitik om vilken Åkesson i princip kan säga: “Vad var det jag sa?“

För drygt ett år sedan tillskrevs man epitetet “rasist” om man antydde att det fanns en gräns för hur många människor vi kan släppa in i Sverige. Verkligheten har dock delvis kommit ikapp sedan dess och nu tycks det vara möjligt att föra en saklig diskussion om den frågan.

Jag hoppas att vi framöver kan göra fler frågor tillgängliga för saklig diskussion. Exempelvis frågan om vilka säkerhetspolitiska konsekvenser det har att en viss procent av de människor som kommer till Sverige bär med sig en destruktiv och vålds-/terrorbejakande världsbild och livsåskådning. (Förr eller senare lär vi behöva fundera på hur många egna medborgare vi är villiga att offra för att kunna sträcka på oss inför resten av världen och säga att vi minsann har “öppna hjärtan” och en “generös migrationspolitik”.)

I vilket fall som helst så hoppas jag att vi kan bli bättre på att ha olika uppfattningar och idéer, och även diskutera dessa, utan att förklara krig mot varandra. Sakliga diskussioner är så mycket mer intressanta och givande än etikettklistrande.