Jag behöver oftast något att reagera på för att jag ska bli motiverad att skriva. Idag är inget undantag. Logografen skriver:

Den historiskt sett vanligare anledningen till att beskylla ateister och ateism för ondska har varit att ateister genom att frånsäga sig Gud också frånsäger sig moralen då den av religiösa anses grundad i Gud. Ateism leder sålunda till omoraliskt beteende och dekadens, för varför skulle någon för vem moralen inte har någon objektiv grund bry sig om att handla enligt en moralisk praxis?

Frågan är dock formulerad på ett, för teisten, icke-representativt sätt. Det vill säga, teisten ifrågasätter knappast huruvida en någorlunda genomtänkt ateist har orsak att bry sig om en moralisk praxis. Ifrågasättandet gäller istället huruvida ateisten har orsak att bry sig om att handla enligt den korrekta moraliska praxisen, vilken i en kristen världsbild är objektiv och, som sagt, grundad i Gud.

Här kan det nog vara på sin plats att förtydliga att den objektiva morallagen, i en kristen världsbild, inte är något som någon har hittat på. Utan den är en lag som upptäcks – inte uppfinns. Ungefär som logikens lagar (vilka också är grundade i Gud).

Innan jag besvarar dessa frågor tänker jag dock redan nu avslöja att anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk. Rent empiriskt vet vi att ateister tvärtom ofta är moraliska i sitt handlande och i sitt tänkande. Jag, som ateist, tycker inte annorlunda om mord, stöld och lögn än en troende och detta är en utsaga som majoriteten av alla ateister skulle skriva under på.

Huruvida ateister är moraliska eller inte beror på två saker: (1) Hur dessa människor lever sina liv och (2) vad man menar med ”moralisk”. Om man anammar värdesubjektivism och håller för sant att vad som är moraliskt endast definieras av individen, vad menas då med att ”anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk”? Vad är det då ateister inte inte är (notera dubbelnegationen)?

Är ovanstående ett försök att bevisa att ateister minsann är lika moraliska som troende, med den troendes moraluppfattning som måttstock? I så fall faller detta på att den troendes moraluppfattning inte är begränsad till mord, stöld och lögn. Den troendes moraluppfattning innehåller ju även normer som berör t.ex. sex. Och här vågar jag påstå att majoriteten ateister inte alls instämmer i att sex endast är rätt inom ramen av ett äktenskap. Och om detta påstående är sant, då har ovanstående resonemang inte bevisat något mer än att ateister instämmer vi vissa delar av den troendes moraluppfattning – och de är således, med den troendes moraluppfattning som måttstock, inte moraliska.

När en ateist säger att det till exempel är fel att döda spädbarn eller något dylikt, vad grundar han eller hon då denna utsaga i? [...] Mitt svar är dock simpelt om än inte för simpelt: att det är fel att döda spädbarn grundar jag på mina egna aversioner emot det. [...] I mig själv, sålunda, grundar jag min moral, inte i Gud. Denna uppfattning kallas värdenihilism eller värdesubjektivism. Som synes, och det har jag märkt är av stor vikt att poängtera, betyder inte detta att jag är moraliskt likgiltig – jag kommer som sagt på basis av mina etiska preferenser att föredra vissa tillstånd framför andra. Jag har alltså med andra ord en tydlig uppfattning om rätt och fel.

För värdesubjektivisten innebär utsagan ”jag är moralisk” endast följande: jag handlar på det sätt jag anser vara rätt. Utifrån denna definition av moralisk kan en sexmördare vara precis lika moralisk som Moder Teresa, förutsatt att han anser det vara rätt att våldta och mörda. Det krävs ingen större ansträngning för att förstå att ordet ”moralisk” i detta perspektiv inte har någon egentlig mening. Alla som handlar efter egen rättsuppfattning är ju moraliska!

Jag har svårt att se hur man utifrån en värdesubjektivistisk syn kan motivera existensen av rättsväsendet. På vilka grunder straffar vi en brottsling? Denne är ju trots allt bara en individ med en alternativ rättsuppfattning, som faktiskt inte har gjort något fel. För att agera i enlighet med vad man anser vara rätt, det är väl inte fel? Men denne kanske ska straffas för att han har en avvikande åsikt om vad som är rätt?

Teisten däremot anser att hans eller hennes moral är grundad i Gud. Något är rätt eftersom det är Guds vilja eller bud och något är fel eftersom det strider emot Guds vilja eller bud. Frågan är varför detta också ska bli mina bud och min vilja. Jag antar att detta kan ske med rädsla för straff (helvetet) och hopp om belöning (himlen). I så fall blir dock människors uppfattningar inte moraliska. Människor som handlar enbart på grund utav reptilhjärnans skräck för repressalier och hopp om salighet har ingen uppfattning om rätt och fel, det finns ingen tro om att de olika tillstånden man ska sträva efter bättre och heller ingen tro om att tillstånden man ska undvika är sämre, den här formen av troende är en amoralisk varelse som bara råkar vara övertygad om att vissa strävanden och vissa undvikanden kommer att leda till skoning, må det handla om strävandet efter kärlek eller hat – så länge det är Guds ord är det lag.

Här kan det vara bra att skilja mellan följande frågeställningar: (a) Varför ska en människa handla rätt istället för fel? och (b) Vad motiverar en människa att handla rätt istället för fel?

När det gäller den första frågeställningen (a) så berör ”ska” i frågeställningen följande: vad som är rätt, vad man bör. Frågan kan skrivas om såhär: Varför är det rätt för en människa att handla rätt istället för fel? Nu blir det uppenbart att det är rätt att handla rätt per definition. Då det i den kristna världsbilden existerar en objektiv morallag så utgör denna såklart måttstocken för vad som är ett rätt handlande. Varför det rätta handlandet är rätt behöver inte (kan inte?) förklaras mer än varför en logisk slutsats är logisk. Eftersom att morallagen är objektiv och grundad i en självexisterande entitet så är det också ett misstag att efterfråga orsaker till dess existens. (Dvs, att efterfråga vad som fick den att börja existera eller liknande, vilket dock inte ska förväxlas med att efterfråga orsaker att tro att den existerar.)

När det gäller den andra frågeställningen (b) så kan såklart straff och belöning vara motiverande till och från vissa handlingar. Detta innebär, som påpekat, inte att min rättsuppfattning med nödvändighet måste vara sådan att jag anser att alla handlingar jag undviker, med straff som motivering, är moraliskt felaktiga. Detta förutsätter dock att jag har en värdesubjektivistisk hållning, vilket jag inte har.

Jag har som synes en värdeobjektivistisk hållning, vilket innebär att jag tror att det finns objektiva moraliska värden. Då jag har en kristen världsbild tror jag också att jag känner till grunden för denna objektiva moral samt i viss utsträckning den objektiva moralens innehåll. Jag tror av samma orsak också att straff inte förekommer godtyckligt, utan att de handlingar som bestraffas endast är sådana som är objektivt felaktiga.

Således finns det ingen konflikt mellan handlingar som bestraffas (se evangelikal teologi för mer detaljerade förklaringar av detta) och handlingar som jag anser är (objektivt) felaktiga. Att jag, eller någon annan kristen (får vi hoppas!), t.ex. skulle undvika att handla på ett visst sätt för att undvika straff och samtidigt inte anse att den undvikna handlingen är moraliskt felaktig – det händer inte! Jag kan förstås tänka ”Jag önskar att det inte var moraliskt felaktigt att ..., för då ...”, men det betyder inte att jag upphör att anse att det (vad det nu är) är moraliskt felaktigt. Jag skiljer alltså mellan hur jag önskar att moraliska värden var beskaffade och hur jag tror att moraliska världen är beskaffade.

Förtydligande: Straff är inte en stor motiverande faktor för ett rätt handlande i en kristen världsbild. Åtminstone inte för mig.

Finns det något den troende inte skulle göra, och detta är viktigt, oavsett Guds ord? Skulle en bokstavstroende låta koka sina egna barn levande om vederbörande mötte Gud, blev övertygad om att det verkligen var Gud, och fick en sådan befallning?

Här svarar förmodligen alla instinktivt ”Nej!”, men varför är det så? Varför reagerar vi på det sättet? Den kristna världsbildens svar är: Därför att människan är skapad av Gud, till Guds avbild. Därifrån kommer våra moraliska instinkter, om man kan kalla dem för det. Att denna inneboende moraluppfattning inte felfritt återspeglar den objektiva morallagen, det beror på människans fall (åter igen, se evangelikal teologi för detaljer). Det det är dock viktigt att notera att den instinktiva moraluppfattningen finns där och har sin källa i Gud och den objektiva morallagen.

Det är således så att vår instinktiva moraluppfattning, trots att den inte är idiotsäker, har sin källa hos Gud. Och på grund av detta, samt andra av Guds egenskaper, är det otänkbart att det beskrivna scenariot skulle utspela sig i verkligheten.