Vad är meningen med livet? Det är nog inte fikarastens mest diskuterade fråga. Kanske delvis på grund av oförmåga att sätta ord på något djupare än vad man tyckte om bidragen i den senaste iterationen av melodifestivalen. Kanske för att frågan riskerar att beröra något personligt. Kanske för att man inte vill avslöja sig som existentiellt sårbar.

Det tycks i alla fall som att den någorlunda lyckade västerlänningen har en tendens att, bland annat med hjälp av en ihärdig underhållningskonsumtion, fly från frågor som denna och annat som relaterar till människans belägenhet. Ensamhet med de egna tankarna som enda sällskap kan effektivt undvikas under dygnets alla timmar med hjälp av den internetuppkopplade apparaten i fickan - och så länge man inte blir uttråkad så är allt som det ska.

Varför stiger du upp på morgonen? Vad är egentligen poängen med att fortsätta leva? Det tillhör en kategori frågor som jag nog aldrig har hört dryftas i de sekulära sammanhang jag rör mig i (men då rör jag mig i och för sig mest bland "lyckade", relativt hippa och högfungerande individer som, åtminstone i grupp, aktivt agerar för att främja sina personliga varumärken).

Min gissning är att det ligger nära till hands att förpassa dylika tankar och frågor till samtal med en psykolog/terapeut. För om någon inte ser någon poäng med livet, då tror jag att det i vår kultur främst uppfattas som ett pragmatiskt problem med mental hälsa (som i princip behöver behandlas med terapi och tabletter). Att det verkliga problemet kan vara av mer filosofisk natur tror jag är en ganska främmande tanke.

Till saken nu då. Det tycks ganska okontroversiellt att mening, i den bemärkelse som avses med den initiala frågan, är starkt kopplad till syfte och mål.

Varifrån kommer vi? Varför är vi här? Och vart är vi på väg?

Om svaret är att vi kommer från "ingenting", att vår existens är resultatet av en kosmisk olycka (eller åtminstone är resultatet av uteslutande icke tänkande processer utan intentionalitet), och att vår kollektiva existens är dömd att förintas i universums värmedöd, då blir det långt ifrån uppenbart att det skulle kunna finnas någon mening med våra liv. I alla fall inte i någon reell bemärkelse.

I The Free Man's Worship (en artikel i tidskriften The Independent Review från 1903) skriver Bertrand Russell följande (fritt översatt av mig):

[...] men än mer ändamålslös, mer tom på mening, är den värld som vetenskapen informerar oss om. I en sådan värld, om någonstans, måste våra ideal hädanefter finna sitt hem. Att människan är en produkt av orsaker som inte hade något förutseende eller syfte; att hennes ursprung, hennes tillväxt, hennes förhoppningar och farhågor, hennes kärlek och hennes trosföreställningar endast är resultatet av tillfälliga kollokationer av atomer, att ingen eld, inget hjältemod, ingen intensitet i tanke och känsla, kan bevara ett enskilt liv bortom graven, att tidernas alla mödor, all hängivenhet, all inspiration, allt det som solen ljusstarka mänskliga geniet, är förutbestämda att utrotas i solsystemets vidsträckta död, och att hela templet av mänsklig prestation oundvikligen måste bli begravd under spillrorna av ett universum i ruiner - allt detta är, om än inte helt obestridligt, ändå såpass säkert, att ingen filosofi som förnekar detta kan bestå. Endast byggd på dessa sanningar, endast på den fasta grunden av orubblig förtvivlan, kan själens boning hädanefter säkert byggas.

Implikationen av att vi, så att säga, kommer från ingenting och är på väg till ingenting är att livet inte har någon reell mening. Det finns inget syfte med ditt liv och det finns heller inget mål med ditt liv.

Nu invänder kanske någon med att "vi skapar vår egen mening" och att det inte gör så mycket att det "inte finns någon mening med stort M". I mina öron låter det ungefär lika rimligt som att lyfta sig själv i skosnörena.

Kan något som saknar bestående konsekvenser verkligen vara meningsfullt? Man kan förstås uppleva det som att det man gör verkligen spelar roll. Den som kämpar mot smältande polarisar kan exempelvis uppleva att denne gör något betydelsefullt. Men om allt ändå slutar på samma sätt oavsett vad vi gör, är vi då verkligen berättigade att dra slutsatsen att detta (eller något annat vi gör) verkligen spelar roll? Nej, om det slutar på samma sätt oavsett vad vi gör, då saknar vad vi gör betydelse och allt vi gör är ytterst sett meningslöst.

Vidare, om vi finns här endast som ett resultat av icke-tänkande processer utan intentionalitet, då är det ingen som ville något med oss människor; ingen som hade en tanke, ett syfte och ett mål med vår existens. Det finns i så fall, kort sagt, och i en väldigt bokstavlig bemärkelse, ingen mening med vår existens.

För mig är dock min erfarenhet av mening lika påtaglig som min erfarenhet av att det finns en värld utanför mitt eget medvetande eller min intuitiva förnimmelse av att andra människor också har medvetanden (och inte bara beter sig som om de hade medvetanden).

Och så länge jag inte har några övervägande skäl att förkasta trosföreställningen att reell mening är något verkligt så håller jag mig inom mina rationella rättigheter när jag bejakar den.

Samtidigt är jag övertygad om att det krävs något sådant som den kristna världsbilden för att förklara existensen av reell mening. Att vi kommer från "ingenting", utan syfte och mål, gör helt enkelt inte jobbet. Men att världen är skapad av Gud, som också hade ett syfte och ett mål med att skapa människan, samt att graven inte är slutet, det ger resurser som räcker för förklara att det finns en reell mening med livet.

För mig blir detta ett skäl att anta att något sådant som den kristna världsbilden är sann.

Det är förstås varken mitt enda skäl eller något som jag tror övertygar någon som är predisponerad att förneka Guds existens, men i den epistemiska situation jag befinner mig i är detta en av flera saker som berättigar mitt accepterande av den kristna världsbilden.