I föregående text om sola scriptura (härefter SS) utgick jag från följande definition:
Skriften är den högsta och enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv och all kristen lära måste, explicit eller implicit, härledas från Skriften.
En möjlig invändning mot min kritik mot SS, som jag bara delvis berörde, är att den historiska formuleringen av SS endast inbegriper att Skriften är den enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv idag.
Under kyrkans första tid var Skriften självklart inte den enda ofelbara auktoriteten. En bit in i kyrkans första tid utgjorde (som minst) Gamla Testamentet, enstaka epistlar och muntlig lära från apostlarna bindande - och rimligen ofelbar - auktoritet för kristet liv och kristen lära. (Kyrkomötet i Apg 15 antyder att det inte bara var apostlarna, utan även deras efterträdare, som hade bindande auktoritet, men det kan vi lämna för nu.)
Givet detta så är en …
Jag har under ganska många år omfamnat sola scriptura (skriften allena) som en närmast självklar princip, och ska jag vara helt ärlig så har jag nog inte ägnat så mycket varken tid eller energi åt att reflektera över den. Jag tror att det mestadels beror på att jag helt enkelt inte har stött på någon som har ifrågasatt sola scriptura utan att mer eller mindre ifrågasätta Bibeln helt och hållet.
De diskussioner och debatter jag har ägnat mig åt har mest handlat om den religionsfilosofiska frågan om Guds existens och om vissa teologiska respektive moraliska frågor. På sin höjd har någon i det senare fallet ifrågasatt Bibelns auktoritet gällande frågan på bordet, vilket förvisso är ett implicit ifrågasättande av sola scriptura, men ett ifrågasättande baserat på premisser som jag inte bejakar och därmed ett ifrågasättande som jag kunde avfärda utan att egentligen beröra sola scriptura.
Under förra året …