Jag har under ganska många år omfamnat sola scriptura (skriften allena) som en närmast självklar princip, och ska jag vara helt ärlig så har jag nog inte ägnat så mycket varken tid eller energi åt att reflektera över den. Jag tror att det mestadels beror på att jag helt enkelt inte har stött på någon som har ifrågasatt sola scriptura utan att mer eller mindre ifrågasätta Bibeln helt och hållet.

De diskussioner och debatter jag har ägnat mig åt har mest handlat om den religionsfilosofiska frågan om Guds existens och om vissa teologiska respektive moraliska frågor. På sin höjd har någon i det senare fallet ifrågasatt Bibelns auktoritet gällande frågan på bordet, vilket förvisso är ett implicit ifrågasättande av sola scriptura, men ett ifrågasättande baserat på premisser som jag inte bejakar och därmed ett ifrågasättande som jag kunde avfärda utan att egentligen beröra sola scriptura.

Under förra året kom jag dock till en punkt där jag inte längre kunde fortsätta bejaka sola scriptura med rationaliteten i behåll.1 Detta föregicks av en ganska lång period av reflektion kring sola scriptura, kritiken från katolskt håll, samt responsens från protestantiskt håll. Eftersom att jag är mer hemma i filosofi än i exempelvis kyrkohistoria så har min egen bearbetning av dessa frågor handlat mer om principens koherens och dess logiska implikationer, än om exempelvis vilken reformator som sa vad.

Jag kommer i följande text att försöka sammanfatta och i viss mån formalisera några av skälen till att jag inte längre kan bejaka principen i fråga. Jag förväntar mig inte att någon protestant som läser detta (och bejakar sola scriptura) ska ändra uppfattning enbart på grund av det jag skriver, men om det jag skriver leder till vidare reflektion kring dessa frågor så är jag nöjd.

Sola scriptura

Ett vanligt sätt att förstå och definiera sola scriptura är att Skriften (Bibeln) är den högsta och enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv. Som definition betraktat så tror jag emellertid inte att detta är tillräckligt.

Ibland poängteras att principen inte innebär att Skriften är den enda auktoriteten, utan "bara" den högsta och enda ofelbara. Det här föranleder dock en del frågor.

Finns det någon kristen lära (dvs. lära gällande kristen tro och/eller kristet liv) som är auktoritativ och bindande utan att den har sin källa i Skriften? Finns det någon auktoritet för kristen tro och kristet liv som "producerar" bindande kristen lära i kraft av något annat än att den vidareförmedlar något som har sin källa i Skriften?

Det förefaller vara själva poängen med sola scriptura att detta inte är fallet; att det inte finns någon auktoritet för kristen tro och kristet liv, vars utsagor är bindande utan att utsagorna är härledda från Skriften. Det räcker inte att något inte motsäger Skriften för att en "lägre auktoritet" legitimt ska kunna deklarera detta “något” som bindande kristen lära, utan detta “något” måste i sig härledas från Skriften.

Jag menar därför att vi behöver precisera definitionen något och att sola scriptura ska förstås som att Skriften är den högsta och enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv och att all kristen lära explicit eller implicit måste härledas från Skriften.

Vilka är då skälen till att jag inte längre bejakar reformationens formalprincip? I resten av den här texten presenterar jag de tre skäl som i störst utsträckning har påverkat mitt tänkande på området.

Sola scriptura lever inte upp till sitt eget kriterium

Om all kristen lära måste härledas från Skriften, då måste såklart även sola scriptura härledas från Skriften. Om detta kan man säga mycket – och mycket har så klart redan sagts (av både protestanter och katoliker).

Istället för att bara säga att sola scriptura inte kan härledas från Skriften för att principen i fråga helt enkelt inte kan hittas där, varken explicit eller implicit, så vill jag göra något roligare: Jag vill resonera utifrån något som finns i Skriften snarare än utifrån något som saknas.

Här följer ett relativt kort deduktivt argument:

  1. Jesus förmedlade nya läror som, även om de har en sorts kontinuitet med de texter som vid tidpunkten ingick i Skriften, inte kan härledas från de texter som vid tidpunkten ingick i Skriften. (Som exempel kan nämnas det som brukar omtalas som att Jesus "skärper lagen", se t.ex. Matt 5.)
  2. Om Jesu lärjungar hade tillämpat sola scriptura så hade de därför inte accepterat dessa nya läror.
  3. De som inte accepterade det Jesus lärde anses i Skriften vara klandervärda och detta hade även inkluderat hans lärjungar, om dessa inte hade accepterat det Jesus lärde. (Se t.ex. Matt 7:24.)
  4. Det är uteslutet att Skriften lär en universell princip som, om tillämpad av Jesu lärjungar, hade gjort dem klandervärda.
  5. Sola scriptura är en universell princip.
  6. Alltså lär Skriften inte sola scriptura (och sola scriptura kan inte härledas från Skriften).

Nu kanske någon invänder med att det är självklart att sola scriptura inte tillämpades under “Nya Testamentets tid” och att det är först i senare tid som sola scriptura gäller. I så fall är sola scriptura inte en universell princip och premiss 5 är därmed falsk.

Denna invändning är dock kontraproduktiv: Om sola scriptura inte är en universell princip, utan endast gäller från en viss tidpunkt eller under vissa förutsättningar, då kan sola scriptura härledas från Skriften endast om Skriften innehåller en utsaga om vid vilken tidpunkt och/eller under vilka förutsättningar sola scriptura-principen börjar gälla. Någon sådan angivelse finns dock inte i Skriften.2

Antagandet att sola scriptura inte är en universell princip gör det dessutom betydligt svårare att försöka härleda sola scriptura från Skriften, eftersom att det då blir i det närmaste meningslöst att rada upp texter som tillskriver auktoritet till text, om man inte samtidigt, på ett sätt som tar hänsyn till de refererade texternas kontext, därutöver kan härleda villkoren för tillämpningen av sola scriptura-principen.

Det är också värt att notera att argumentet ovan inte påverkas av huruvida man kan hitta texter i Skriften som tillskriver auktoritet till olika texter (exempelvis Guds lag, efter att den hade nedtecknats). Även om man kan lista ett antal bibeltexter som är möjliga att tolka som att “skrift har högre auktoritet än muntlig tradition” (eller något liknande) så gör det inget för att vederlägga argumentet, givet att dessa bibeltexter också kan tolkas på ett sätt som är förenligt med att sola scriptura-principen är falsk. Vill man "komma undan" argumentet så måste man förneka en av premisserna eller hitta ett felslut i härledningen.

(Detta argument är förstås inte det enda argument som kan formuleras för att sola scriptura inte lever upp till sitt eget kriterium, men det får räcka för nu.)

Kanon finns inte i Skriften

Ett annat problem med sola scriptura är att kanon (listan över de texter som ingår i Skriften) inte finns i Skriften. Ingen av texterna i Skriften berättar vilka texter som ska inkluderas i Skriften.

Urvalsprocessens kriterier, vilka dessa än var, inbegrep inte heller att vilka texter som skulle inkluderas skulle härledas från Skriften – då hade det varit omöjligt att fastställa kanon.

Även om – och det är ett stort “om” – en text A skulle innehålla en förteckning över de texter som ska inkluderas så hade man, för att kunna inkludera A, först behövt ha en annan text B på plats i kanon från vilken man kunde härleda att A skulle inkluderas. Men för att kunna inkludera B så hade man först behövt ha en annan text C på plats i kanon från vilken man kunde härleda att B skulle inkluderas. Och så vidare, in absurdum.

Ett inkluderingskriterium som säger att vilka texter som ska inkluderas ska härledas från Skriften innebär alltså en sorts “bootstrap paradox”. Från detta kan vi dra slutsatsen att kanons fastställande omöjligen skedde på basis av sola scriptura. (Att det inte skedde på basis av sola scriptura har vi förstås även historiska belägg för, men jag är, som jag noterade tidigare, mer hemma i filosofi än i kyrkohistoria.)

En implikation av detta och/eller att kanon inte finns i Skriften är att svaret på frågan om vilka texter och böcker som ingår i kanon inte kan utgöra kristen lära, eftersom att all kristen lära explicit eller implicit måste härledas från Skriften. Detta innebär med andra ord att kristen lära varken innehåller eller kan innehålla ett svar på vilka texter som ingår eller bör ingå i Skriften.

Detta är förstås problematiskt, men låt oss nu, för diskussionens skull, anta att det räcker med att vi har någon sorts kunskap om kanons beskaffenhet, även om sådan kunskap omöjligen kan vara kristen lära (hur absurt detta än låter).

Att kanon inte är en del av Skriften innebär (även nu) att det inte finns någon auktoritet på Skriftens nivå som kan berätta vilka skrifter som utgör Skriften. Kanon är således inte ofelbar.

Det innebär att det förvisso är möjligt att kanon är felfri och har rätt innehåll, men det är också möjligt att kanon är felaktig och att minst en av skrifterna som ingår i kanon inte hör hemma där. Det är vidare också möjligt att kanon är felaktig för att den inte inkluderar en eller flera skrifter som borde inkluderas.

Alla dessa alternativ är möjliga om kanon är inte är ofelbar, vilket underminerar idén om Skriftens ofelbarhet:

  1. Om det är möjligt att Skriften innehåller falsk lära så är den inte ofelbar.
  2. Det är möjligt att Skriften innehåller falsk lära om det är möjligt att den innehåller en skrift som innehåller falsk lära.
  3. Om kanon inte är ofelbar så är det är möjligt att Skriften innehåller en skrift som innehåller falsk lära.
  4. Kanon är inte ofelbar.
  5. Alltså är Skriften inte ofelbar.

Om Skriftens ofelbarhet är en del av sola scriptura så är sola scriptura därmed falsk, förutsatt att argumentet ovan är sunt (dvs. har sanna premisser och en slutsats som följer av premisserna).

Nu kan man förstås säga att det är möjligt att Skriften inte innehåller falsk lära även om den inte är ofelbar, vilket är sant: Att det är möjligt att Skriften innehåller falsk lära implicerar inte att den de facto innehåller falsk lära.

Kan man då inte bara definiera sola scriptura som att Skriften är den högsta och enda felfria auktoriteten istället? (Detta är ju förenligt med att kanon de facto är felfri även om det i strikt mening är möjligt för den att innehålla fel.)

Det kan man kanske göra, men då får man vara villig att antingen (1) låta bli att identifiera Skriften som Guds ord eller (2) acceptera att Guds ord inte är ofelbart och att det därför (bland annat) är möjligt för Guds ord att innehålla falsk lära.

På samma sätt får man vara beredd att antingen (1) låta bli att identifiera Skriften som ett resultat av gudomlig inspiration eller (2) acceptera att det är möjligt att en gudomligt inspirerad skrift (bland annat) innehåller falsk lära.

Jag tänker spontant att det är ganska svårt att tugga i sig detta bara för att försöka "rädda" sola scriptura.

En potentiell invändning mot själva argumentet, och mer specifikt mot premiss 3, är att begreppet 'Skriften' inte ska förstås som en konkret skriftsamling innehållande de skrifter som ingår i kanon, utan att 'Skriften' istället syftar på de (bevarade) ofelbara skrifterna som Gud har inspirerat, vilka de än är. Att kanon inte är ofelbar betyder då "bara" att vi inte kan ha säker kunskap om vilket innehåll Skriften egentligen har, men Skriften är ofelbar per definition.

Med andra ord: Om det finns (bevarade) ofelbara skrifter som är inspirerade av Gud, då är det dessa vi syftar på när vi använder ordet 'Skriften'.

Bortsett från att jag nog aldrig har stött på någon som i praktiken använder ordet 'Skriften' på detta abstrakta sätt så har detta perspektiv också en del problematiska implikationer. Det mest uppenbara är att det resulterar i ett stort frågetecken gällande hur kanon egentligen ser ut.

Detta perspektiv gör det också svårare för den som försöker härleda sola scriptura – eller egentligen vilken lärosats som helst – från Skriften, eftersom att denne då också måste visa att de använda texterna verkligen är en del av Skriften (vilket de, givet detta perspektiv, endast är om de är ofelbara – och det är precis vad som måste visas).

Sola scriptura leder till bibeltolkningsanarki

Skriften består av text och all text måste tolkas, vilket oundvikligen innebär att Skriften måste tolkas. Vad Skriften lär är därmed en tolkningsfråga. Det betyder inte att en viss text i Skriften kan betyda vad som helst eller att det inte finns en rätt tolkning. Det betyder däremot att läran inte är något som på ett deterministiskt vis "strömmar" ut från Skriften.

När sola scriptura säger att Skriften är den högsta och enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv så implicerar det att det inte finns någon auktoritet på Skriftens nivå som kan fastställa hur Skriften ska tolkas.

Här invänder någon kanske med att det, inom ramen för sola scriptura, visst finns en auktoritet på Skriftens nivå som kan fastställa hur Skriften ska tolkas och att den auktoriteten är Skriften själv, eftersom att “Skrift skall med Skrift förklaras”. Denna invändning missar dock att man först måste tolka en del av Skriften för att ha hjälp av den delen med tolkningen av en annan del, samt att huruvida en del av Skriften förklarar en annan del av Skriften i sig är just en tolkningsfråga.

Vi kommer alltså inte ifrån att vi, för att “komma åt” vad Skriften lär, måste tolka Skriften. Samtidigt implicerar sola scriptura att ingen har auktoritet att fastställa och bindande deklarera vilken tolkning som är den rätta. Inte ens i frågor som tycks vara förhållandevis viktiga.

Man kan säga att sola scriptura inte betyder att Skriften är den enda auktoriteten, utan "bara" den högsta och enda ofelbara, och att det därför finns andra auktoriteter som vi gör klokt i att lyssna på. Man kan säga att vi ska "läsa Skriften med kyrkan" och så vidare.

Problemet är bara att inget annat än samstämmighet med Skriften ger en teolog, biskop, präst, pastor eller "traditionell teologisk åsikt" legitim läroauktoritet. Därför kan alla förmodade auktoriteter ifrågasättas av mig om jag har en tolkning av Skriften jag anser är "bättre" eller "mer korrekt". Då har jag ju nämligen Skriften på min sida!

Därmed är alla så kallade "auktoriteter" i praktiken underställda min tolkning av Skriften.

(Huruvida det verkligen är sant att Skriften är på min sida beror förstås på vad som verkligen är en korrekt tolkning av Skriften, men om det för mig verkar som att Skriften lär troendedop, om de evidens jag har pekar i den riktningen, då är jag berättigad att tro att det är så. Och detsamma gäller någon för vilken det verkar som att Skriften lär barndop.)

Är detta ett problem? Ja, jag anser att det är det.

För egen del var jag för ca 20 år sedan fullständigt oberörd av detta. Jag läste och tolkade Bibeln som jag gjorde – och alla som gjorde andra tolkningar hade helt enkelt fel. Med tiden växte dock både insikten om mina egen begränsningar och insikten om att väldigt pålästa och kloka människor läser precis samma texter och kommer till olika slutsatser gällande hur texterna ska tolkas.

Detta resulterade till slut i en långsamt växande teologisk agnosticism. Jag upptäckte fler och fler frågor där väldigt kompetenta teologer/exegeter/bibelläsare kom till olika slutsatser. Jag insåg också att jag, under min livstid, inte skulle ha varken tid eller energi att studera lika mycket som dessa hade gjort – och definitivt inte i varje enskild fråga jag sökte svar på.

I vissa frågor var det inte så svårt att avgöra, men i andra kunde jag inte komma fram till ett avgörande. Att singla slant framstod inte som ett rimligt alternativt. Därför blev jag helt enkelt agnostisk i ett växande antal frågor. Hade det bara handlat om oviktiga, perifera frågor så hade det inte gjort så mycket, men så var det alltså inte.

Jag kunde inte (och kan fortfarande inte) se hur jag skulle kunna ta mig ur detta samtidigt som jag fortsatte bejaka sola scriptura. I alla fall inte utan att återvända till någon sorts tvärsäkerhet liknande den jag gav uttryck för tidigare i livet, alternativt sätta mer tilltro till en pastors, teologs eller annan persons tolkningar än vad sola scriptura egentligen har utrymme för.

Visar det här i sig självt att sola scriptura är falsk? Inte nödvändigtvis; det beror bland annat på om vi har skäl att tro att Gud avsåg att vi skulle ha en stabil teologisk epistemologisk utgångspunkt. Att visa det är dock inte vad jag är ute efter att göra just här. Min poäng är snarare att bibeltolkningsanarkin är ett problem, inte bara av intellektuellt slag, utan också existentiellt.

Med det sagt så är det sannolikt inte så svårt att argumentera för att bibeltolkningsanarki inte var något som Jesus avsåg lämna efter sig.


Sammanfattningsvis så har jag alltså landat i att sola scriptura är en återvändsgränd. Både intellektuellt och existentiellt. Lyckligtvis så har jag inte behövt stanna kvar i återvändsgränden, utan har förvånande nog – både för mig själv och för andra – hittat lösningen på både detta och mycket annat i Katolska kyrkan.

(Det sista betyder för övrigt inte att Katolska kyrkan är problemfri. Den som tror att jag söker mig dit för att jag har en romantiserad föreställning om en perfekt kyrka har helt enkelt fel. Den som likväl tror att jag har missat något väsentligt får gärna höra av sig ändå, så får vi se.)

Det finns, som ni ser, inget kommentarsfält här (vilket är ett medvetet val), men den som vill säga något om allt detta är välkommen att skicka ett mail till [email protected] (och det gäller alltså oavsett om du vill ställa en fråga, påpeka felaktigheter, ifrågasätta, diskutera eller bara säga hej).

Fotnoter

  1. ^ Att jag inte kan fortsätta bejaka principen med rationaliteten i behåll är inte detsamma som att alla andra som bejakar den är irrationella. Vad som är rationellt att bejaka för en viss person beror bland annat på vad personen i fråga har kunskap om i övrigt. Det är exempelvis rationellt, för någon som befinner sig i ett rum utan fönster, att tro att det är soligt väder om gårdagens väderprognos lovade detta. För en annan person på samma geografiska plats, men som råkar befinna sig utomhus och märker att det är mulet och regnar, är det dock inte rationellt att tro att det är soligt väder.
  2. ^ Jag vet, nu började jag prata om något som saknas i alla fall.