Det jag tänker skriva om nu kan vara en lokal företeelse. Jag gör alltså inga anspråk på att något av det jag påstår nödvändigtvis gäller i hela landet. Jag påstår dock att det gäller här och i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara värt att ta upp.

Vad är det då jag påstår?

Jag påstår att det finns en allvarlig, felinformerad och falsk förnöjsamhet hos äldre kristna gällande ungdomars andliga tillstånd, när det senare bedöms på basis av ungdomars deltagande i den kyrkliga ungdomsverksamheten.

Ungdomsverksamheten tenderar att innehålla någon typ av ”rolig” aktivitet kombinerad med en kort andakt. Det gäller liksom att locka dit ungdomarna med något som är tillräckligt lockande för att de ska tycka att det är värt att uthärda den avslutande andakten. Själva verksamheten äger kanske också rum i kyrkan eller ”bönhuset”, så om man lyckas locka ungdomarna till verksamheten, då har man dessutom fått dem innanför kyrkväggarna, vilket tycks vara ett sorts delmål.

Äldre kristna (från föräldrar till mor- och farföräldrar) känner sig nöjda och glada när det i gudstjänsten ges ”segerrapporter” om att fredagens ungdomshappening (med pingis, kladdkaka och andakt) nästan fyllde ”ungdomsvåningen”, cafélokalen eller vad det nu kan vara. Extra nöjd och glad blir man när man vet att ens barn eller barnbarn är deltagare i ungdomsverksamheten. Det är skönt att barnen eller barnbarnen har hittat eller håller på att hitta Gud, tycks man tänka.

Visst är det härligt, ni äldre kristna? Ni är glada och nöjda, och ni kan fortsätta som tidigare. Fortsätta gå på trevliga söndagsgudstjänster och bedriva era verksamheter, precis som vanligt.

Det tragiska i sammanhanget är att ni tror att era barn och barnbarn sitter säkert; att ungdomsverksamhetens insmugglade andakter har gett något som håller när det stormar, att de små snuttifierade utsagorna om Gud och Jesus inte kommer att krossas när era barn och barnbarn möter en professor på universitetet med ett knivskarpt intellekt och en närmast brinnande ateistisk missionsiver.

För att omkullkasta er falska förnöjsamhet borde det förresten räcka med att ni öppnade ögonen för den överladdning av antikristna budskap som era barn och barnbarn utsätts för under en helt vanlig dag. Lyssna på musiken de lyssnar på. Titta på filmerna och tv-serierna de ser på. Läs böckerna de läser. Läs tidningarna och twitterflödena. Försök ta in allt som vår kultur säger till er barn och barnbarn. Sedan får ni gärna besvara följande fråga:

Tror ni verkligen att en kort andakt en eller ett par gånger i månaden har något att sätta emot mot allt detta?

Jag avslutar med att citera något tänkvärt och relaterat som Ravi Zacharias sa i en intervju förra året:

We seem to think that we need to entertain [our youth] into the church. But what you win them with is often what you win them to. They can see through a hollow faith in a hurry. Their minds are hungry for coherence and meaning. They long to think things through. They long to know why the gospel is both true and exclusive. None of these issues are often addressed within their own reach. I believe this is the most serious crisis of our church-going youth today. Their faith is more a longing than a fulfillment.

(Jag är för övrigt medveten om att jag uttrycker mig tillspetsat. Det är meningen. Jag är också medveten om att all kyrklig ungdomsverksamhet inte består av pingis, kladdkaka och andakt, så det finns ingen anledning att påpeka det.)