Jag har ingen statistik att luta mig mot, men jag ser och hör med viss frekvens kristna förhastat inta försvarsställning eller på andra sätt överreagera när någon riktar invändningar mot kristen tro. Det är förstås helt i sin ordning att inte trycka ner huvudet i sanden och låtsas som att kristen tro finns i en isolerad sfär som är oåtkomlig för förnuftet när någon kommer med invändningar. 

Kristen tro är till sin natur sådan att den i allra högsta grad är åtkomlig för intellektuell diskurs.1 

Problemet är alltså inte att kristna förklarar och försvarar kristen tro intellektuellt (det är i sig positivt). Problemet är att det finns en viss tendens att på olika sätt överreagera på invändningar.

En överreaktion kan vara extern och synas utåt (utanför ens eget medvetande), exempelvis i hur man hanterar en diskussion med en meningsmotståndare. Det här är kanske vad man först tänker på när man tänker på någon som överreagerar på en invändning; att någon uttrycker och beter sig på ett omotiverat (och ibland klandervärt) sätt.

En överreaktion kan emellertid också vara intern (i ens eget medvetande) och exempelvis bestå i att man i sin egen tankevärld drar felaktiga slutsatser om vad en invändning skulle innebära om den lyckades, utan att det nödvändigtvis visar sig i någonting man säger eller gör. En intern överreaktion kan också bestå i att man exempelvis tillskriver sin meningsmotståndare orimligt stor auktoritet eller att man misstar ett osunt argument för ett sunt argument.2 

En intern överreaktion kan förstås även visa sig externt (och gör ofta det), så min poäng är inte att det det interna och externa inte är relaterade. Min poäng är snarare att överreaktioner är problematiska även om de inte visar sig externt

Att brottas med intellektuella eller emotionella tvivel kan vara plågsamt, och dylika tvivel kan i många fall ha sin orsak i just det att man överreagerar (internt) på en invändning eller ett argument. Det är, menar jag, minst lika problematiskt som att kristna i ett mer externt avseende ibland dansar alldeles för mycket efter meningsmotståndarens pipa.

Här följer ett par saker som jag tror är bra att tänka på:

1. Identifiera vad som egentligen påstås och hur det motiveras

När någon exempelvis säger "Gud finns inte!" så är det kanske frestande att rycka fram dina apologetiska ess-argument för Guds existens ur rockärmen. I alla fall om du har ett par sådana på lager. I annat fall kanske det mest känns som att du vill undvika ämnet helt. Om du har apologetiska ess i rockärmen, låt dessa stanna där för nu. Ta istället reda på exakt vad som påstås. Har du inga ess i rockärmen så gör du samma sak: Ta reda på exakt vad som påstås.

Vad menar vederbörande med 'Gud'? Det är nämligen inte helt osannolikt att du inte heller tror på det som vederbörande menar med 'Gud'. Du tror sannolikt inte på exempelvis en "gubbe som sitter på ett moln och bestämmer".

Anta nu istället att den du samtalar med faktiskt, i relevanta avseenden, menar samma sak med ordet 'Gud' som du. Om allt vederbörande har sagt är "Gud finns inte!" så finns det ingen motivering eller argument i detta. Vederbörande har i detta fall inte ens försökt ge dig skäl att tro på det som påstås. Be om en motivering om du vill fortsätta diskussionen.

Om din samtalspartner nu säger "Om Gud skulle finnas så skulle det inte finnas ondska" så är det rimligt att du tar reda på exakt vad vederbörande menar med 'ondska' och på vilket sätt vederbörande menar att existensen av det denne menar med 'ondska' har bäring på frågan om Guds existens.

Med andra ord: Gräv vidare och försök förstå exakt vad din samtalspartner menar och vilka skäl denne menar finns för att acceptera det som påstås.

2. Ta inte på dig bevisbördan när den egentligen vilar på någon annan

Det är alltid den som gör ett påstående som äger bevisbördan för detta påstående. Om någon exempelvis påstår att Gud inte existerar så är det den som gör påståendet som äger bevisbördan och är skyldig att visa påståendets riktighet. Med andra ord så är det inte din uppgift att visa att Gud existerar när någon gör ett påstående om att Gud inte existerar. (Om du å andra sidan gör ett påstående om att Gud existerar så är bevisbördan självklart din.)

Om någon till exempel säger "Texterna i Bibeln har förvanskats en massa genom historien" så är det inte din uppgift att börja argumentera för Bibelns trovärdighet. Det är den som påstår detta som äger bevisbördan och ska visa att "texterna i Bibeln har förvanskats en massa genom historien".3

Vill du påstå motsatsen till vad motparten påstår - och försvara det påståendet - så är det upp till dig. Det finns situationer där det är rimligt. 

Min uppfattning är dock att kristna för ofta (och helt i onödan) dansar efter motpartens pipa och bildligt talat springer som energiska hundvalpar efter varenda boll som motparten kastar.

3. Tekniskt språk innebär inte att någon har koll

Anta inte att någon har rätt, vet vad denne pratar om eller är sofistikerad bara för att denne använder ett tekniskt avancerat språk, logiska symboler och/eller variabler i sitt resonemang. Det kanske kan se sofistikerat ut, men felslut och dåliga argument blir inte bättre bara för att man döljer dessa bakom ett komplext lager av svåra ord eller symboler/variabler.

Tekniskt språk, logiska symboler och variabler i resonemang har sin plats i filosofisk diskurs, men kan också användas som en härskarteknik gentemot personer som inte är akademiska filosofer (och som därmed kan ha svårare att genomskåda det hela). Därför är ett mått av skepticism alltid på sin plats när någon kommunicerar gentemot en allmän publik och samtidigt använder ett övertekniskt språk och strösslar logiska symboler omkring sig.

4. Förväxla inte psykologisk säkerhet med epistemisk säkerhet

Att någon uttrycker sig tvärsäkert, som att inga alternativa synsätt har några som helst meriter, kan ge ett intryck av att det denne påstår faktiskt är "självklart" och att man nästan måste vara dum om man ifrågasätter det. Låt dig inte luras av sådan Kejsarens nya kläder-retorik.

Att någon är väldigt övertygad om att något är sant (och uppvisar stor psykologisk säkerhet) innebär inte att denne har goda skäl att hålla detta något för sant (epistemisk/kunskapsmässig säkerhet).

När någon uttrycker sig i en filosofisk fråga som om dennes position är den enda tänkbara, och som om det inom akademisk filosofi råder konsensus om detta, då finns det ofta skäl att vara skeptisk. 

En påtagligt självsäker attityd gällande en större filosofisk fråga bör snarast tas som ett tecken på att någon kanske inte är så filosofiskt sofistikerad som denne vill ge sken av.

5. En möjlig förklaring är inte automatiskt en sannolik förklaring

Det här kan kanske tyckas trivialt vid första anblick, men jag tror att det är lätt att glömma bort både detta och implikationerna av detta. 

Låt oss anta att du har skäl att hålla för sant att Gud är den bästa förklaringen till att universum började existera. Anta också att någon påpekar att det finns en eller flera andra möjliga förklaringar. Vad innebär detta? Här tror jag att det är lätt hänt att blotta förekomsten av alternativa (möjliga) förklaringar undergräver din tillit till att Gud är den bästa förklaringen.

Att detta inträffar är rent psykologiskt kanske inte så märkligt. Likväl är det ett misstag. 

Förekomsten av alternativa förklaringar har i sig självt ingen bäring på huruvida Gud är den bästa förklaringen (av alla möjliga förklaringar). 

Det är först när du har skäl att tillskriva en alternativ förklaring samma eller högre sannolikhet som den alternativa förklaringen påverkar huruvida Gud fortsättningsvis är den bästa förklaringen.

6. Överdriv inte konsekvenserna av en invändning

Det finns anspråk i kristen tro som är essentiella, utan vilka kristen tro inte är kristen tro. Guds existens är en sådan. Att Jesus uppstod är en annan. Men det finns också anspråk, idéer och tolkningar av Bibeln, som inte är essentiella - vissa saker är till och med perifera.

Ibland överreagerar vi på det sättet att vi behandlar en invändning som att den, om den lyckades, skulle rasera det centrala innehållet i kristen tro, trots att det i själva verket inte är fallet. 

7. Lägg inte tid och energi på onödiga diskussioner

Att du drar dig ur en diskussion innebär inte automatiskt att du erkänner dig besegrad eller att du erkänner den påstådda svagheten i din position. Någon kanske kommer att (felaktigt) dra den slutsatsen, men det är inte ditt problem. 

Det är rimligt att dra sig ur en diskussion där motparten är uppenbart mer intresserad av att sätta dit dig än av vad som är sant. Eller en diskussion där motparten uppenbart inte ens försöker förstå ditt resonemang. (Ibland kan det förstås vara motiverat att fortsätta diskutera/debattera för åhörarnas skull, snarare än för motpartens skull. En sådan diskussion måste således inte vara onödig.)

Du har, som alla andra, begränsat med både tid och energi. Onödiga diskussioner stjäl dessa ting från fruktbärande diskussioner (och annat viktigt). Därför bör det senare prioriteras. 

Kasta inte pärlor åt svin, som Jesus sa.4

Fotnoter

  1. ^ Detta är uppenbart genom hela Nya Testamentet. Ett av många tydliga exempel på detta är att Paulus hävdar att kristen tro står och faller med en historisk händelse, nämligen att Jesus uppstod (1 Kor 15:14-19), vilket med önskvärd tydlighet visar att kristen tro kan vederläggas och att den därmed är åtkomlig för intellektuell diskurs.
  2. ^ Ett sunt argument är ett argument vars slutsats följer logiskt från premisserna och vars premisser är sanna. (Ett giltigt argument är ett argument vars slutsats följer logiskt från premisserna, vilket är förenligt med att argumentet har falska premisser och därmed också en falsk slutsats.)
  3. ^ Det behöver förhoppningsvis inte sägas, men inget av detta innebär att en kristen slipper bevisbördan om denne gör ett påstående. Det jag säger är att det alltid är den som gör ett påstående som äger bevisbördan.
  4. ^ Matt 7:6