Har avverkat två seminariepass på Tejp Norr 2012 med rubriken ”Kristen tro, vetande och vetenskap”. Rubriken känns igen från mitt tidigare seminarium på Livskraft Polar. Innehållet också – i alla fall delvis.

Seminariebeskrivningen löd som följer:

Vetenskap och gudstro framställs ofta som två parter i konflikt med varandra, där den förstnämnda är det enda möjliga alternativet för en tänkande människa. Men hur är det egentligen? Vad innebär det att veta? Vad är vetenskap? Och hur förhåller sig gudstro till dessa saker? Här reder vi ut begreppen. Ligger konflikten verkligen mellan vetenskap och gudstro?

I vilket fall som helst var det riktigt kul att, åter igen, prata om kristen tro i relation till kunskaps- och vetenskapsteori (inklusive två argument för Guds existens, ett argument för Jesu uppståndelse samt en kort genomgång av det evolutionära argumentet mot naturalism).

Något jag upptäcker varje gång jag gör något liknande är hur komprimerat det blir. Det är mycket som ska avhandlas på väldigt kort tid. Och det känns som att det hade varit bra att kunna stanna inför vissa frågeställningar längre än vad tiden ofta tillåter. Det dyker upp trådar som jag tror behöver nystas i, men som måste lämnas.

Kontentan av detta blir att apologetik, filosofi, (analytisk) teologi och noggrant tänkande får alldeles för lite utrymme i den vanliga kyrkliga verksamheten.

Nej, det räcker inte med bibelstudier! Många yngre människor i kyrkan saknar en stabil och substantiell kristen världsbild, vilket de facto underminerar mycket av det som sägs både från talarstolarna och i andakterna på diverse samlingar för yngre människor.

Vill göra något åt detta, men vad?