Den sista versen i folkrock-/proggbandet Euskefeurats låt Gode Gud i himmelen lyder som följer:

Gode Gud i himmelen, i dag ska jag till läkaren.
Men jag lovar dig att göra bot och bättring efteråt.
Jag ska följa dina bud om du, käre gode Gud,
gör så att dom inte hittar nånting på min röntgenplåt.
Om du hör den bön jag ber ska jag aldrig synda mer.
Möjligtvis, kanhända nån gång gå på trav.
Då skulle det väl va okej med ett stalltips ifrån dej.
Det vore bra men se det inte som ett krav.

Lyssna gärna på hela låten. Ronny Erikssons text fångar på ett fantastiskt sätt en "icke-religiös" människas förhållningssätt till Gud. Om man tolkar texten utifrån den postkristna kulturella kontext som den har tillkommit i, då fångar den också en "icke-religiös" människas förställningar om innehållet i den kristna tron.

Jag tror faktiskt att texten berör något som inte bara finns hos "icke-religiösa", utan också, i varierande grad, hos människor som identifierar sig som kristna. Det jag tänker på är att vi tror att vi kan förhandla med Gud. Vi tror att vi kan ge någonting till Gud och i och med det göra oss förtjänta av att få det vi vill ha. Vi tror att vi på något sätt kan köpa Guds gillande och favör.

Jag ska följa dina bud om du, käre gode Gud,
gör så att dom inte hittar nånting på min röntgenplåt.
Om du hör den bön jag ber ska jag aldrig synda mer.

Jag har full förståelse för varifrån man kommer om man försöker förhandla med Gud på det här sättet, men att ens tänka tanken på att lägga erbjudandet om att jag ska följa Guds bud på förhandlingsbordet är att ohämmat missförstå vad Guds lag kräver och min egen belägenhet som fallen människa.

Ingen av oss lever upp till Guds standard. Vi är alla syndare - och det färgar allt vi gör. Om Gud skulle ge oss det vi förtjänar så skulle vi alla drabbas av Guds fällande dom. Ingen av oss håller måttet inför Gud. Den som ändå försöker förhandla med Gud, genom att erbjuda Gud någonting som Gud från början ändå kräver, visar bara upp sin egen ignorans.

Utlämnad åt mig själv är jag en syndare, skyldig i Guds ögon. Jag har inget som kan göra mig förtjänt av Guds favör. Jag har ingenting att lägga på förhandlingsbordet. Inför Gud är jag totalt genomfattig. Jag har ingenting.

När den här insikten drabbar mig med full kraft, då kan också evangeliet - de goda nyheterna - drabba mig med full kraft.

Jesus säger: "Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket." (Matt 5:3)

Vad menar han? Ja, Gud blev - som du antingen vet eller inte vet - människa, i Jesus från Nasaret. Och Jesus tog våra synder på sig själv och Guds heliga vrede drabbade Jesus med full kraft. När Jesus dog på korset så var det våra synder han bar, och genom tron på Jesus får vi förlåtelse för våra synder. Genom tron på Jesus blir vi räddade från synden och domen över synden. Och allt det här är Guds gåva och inget vi varken har förtjänat eller kan förtjäna.

Paulus skriver att "Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare" (Rom 5:8).

Den som vidhåller sin egen godhet och sin egen duktighet kommer inte att i och genom tron vända sig till Jesus. Men den som är "fattig i anden", den som inser och erkänner sin egen fattigdom inför Gud, den människan kommer att kasta sig handlöst i armarna på Jesus.

Den som tillhör den metaforiska andliga medelklassen tror sig däremot vara bättre. Det är en sådan människa som försöker förhandla med Gud med hjälp av sin fiktiva rikedom. Det är en sådan människa som tror att hon bara behöver Gud ibland. Och hon kan nog också bli ganska upprörd när det kristna budskapet predikas ocensurerat och gör gällande att även hon är en fattig syndare som förtjänar Guds vrede, men som trots det, av nåd och helt oförtjänt, är inbjuden till gemenskap med Gud genom Jesus Kristus och det han gjorde på korset.

Hennes upprördhet är dock inget att förvånas över. Evangeliet är inte lätt att ta till sig för den som inte är "fattig i anden". Paulus skriver att talet om korset är en "dårskap" för de som går förlorade (1 Kor 1:18). För den som inte inser sin fattigdom inför Gud är evangeliet både provocerande och obegripligt.

Tillbaka till låttexten då. Problemet är inte att personen i låten ber Gud om "att dom inte [ska hitta] nånting på [hans] röntgenplåt". Det är tvärtom en bön som är helt i sin ordning. Problemet är att han tror att han kan förhandla till sig detta genom att erbjuda Gud något som den här personen inte ens kan leverera. Problemet är att han inte förstår att allt positivt som Gud ger oss, det get Gud till oss av nåd, utan att vi förtjänar det.

Det sistnämnda är både skrämmande och fantastiskt på samma gång. Det Gud ger mig, både förlåtelse, frälsning och allt annat, det ger Gud utan att jag förtjänar det. Det har ingenting med min egen duktighet att göra. Jag kan alltså inte på något sätt berömmas för det. Och det kan vara jobbigt att acceptera. Samtidigt innebär det också att det inte finns någon press på mig att upprätthålla en viss duktighetsnivå. För det hänger inte på min duktighet. Det hänger på vad Gud har gjort, vad Gud gör, och vad Gud kommer att göra.

(Sedan är det en oundviklig konsekvens av det Gud gör att jag mer och mer vill göra det som är Guds vilja, vilket naturligtvis får konsekvenser för hur jag lever mitt liv. Men Guds nåd beror inte på mina nya handlingar. Det är tvärtom mina nya handlingar som beror på Guds nåd.)