En klassisk deist tror i princip att det finns en transcendent, ogreppbar och personlig Gud som har skapat världen, men som efter världens skapelse inte ingriper i den på något sätt.

Vad är då en bibeldeist? En bibeldeist tror på ett liknande sätt att Gud gav oss Bibeln och efter det slutade kommunicera med oss människor.

Det finns knappast någon som kallar sig själv bibeldeist – termen är onekligen negativt värdeladdad – men det är likväl en term som belyser något som i allra högsta grad bör belysas. Jag stötte på denna term för första gången i Dallas Willards bok ”Hearing God” (s. 142) och den träffade mig mitt i prick.

Den som tidigare har diskuterat med mig om Guds sätt att kommunicera med oss människor vet att jag har försvarat en position som förnekar att vi idag kan förvänta oss att Gud kommunicerar med oss på något annat sätt än genom Bibeln, samt att Gud, om han nu skulle vilja kommunicera direkt till någon människa idag, skulle göra detta på ett omisstagligt sätt. Jag har starkt avfärdat idén om att jag på något sätt skulle behöva lära mig lyssna på Gud för att kunna uppfatta det Gud vill kommunicera.

Om detta har jag alltså nu, eller snarare successivt under det senaste året, ändrat uppfattning.

Varför då? Det är en lång historia, men de orsaker jag är medveten om kan kortfattat beskrivas på följande sätt:

  1. En insikt om att det inte finns någon motsättning mellan karismatik och förnuft. (Att karismatiska kristna lätt tycks hamna i ett antiintellektuellt dike och intellektuella lika lätt tycks hamna i ett antikarismatiskt dike skapar en illusion om en motsättning – men det är just en illusion.)
  2. En djup otillfredsställelse med bibeldeismens syn på Guds förhållande till människan.
  3. En insikt om att den bild av Guds handlande med människor som Bibeln själv målar upp inte är förenlig med bibeldeism (i alla fall inte utan viss ”friktion”).
  4. Egna erfarenheter som på ett radikalt sätt är oförenliga med bibeldeism.

Så, där har ni det.